21-dagars utmaning

Mår bra psykiskt och känner att jag är på väg åt ett nytt håll, men det fysiska hänger inte riktigt med. Sedan i julas har jag trillat ned i en ond cirkel med för lite träning & sömn och för dålig mat. Jag har lagt på mig fem kilo och trivs inte längre i min kropp.

Så nu har jag skapat en egen liten utmaning. Under 21 dagar ska jag:

• sova minst 7-8 timmar per natt
• träna minst 30 minuter varje dag
• meditera och/eller yoga varje dag
• äta bra - och undvika mjölk, mjöl & skräpmat
• skriva & läsa varje dag (och inte bara prata och sitta i möten, etc) 

Sedan ska jag öka takten och köra en veckas detox, som uppladdning inför det som kan komma att bli en fantastisk sommar (och femtioårsdag)! Jag är så himla glad över att jag har fått ett bokkontrakt, att jag ska åka på en långresa med sonen, att jag ska plugga på Harvard och efteråt (vilket nästan känns ännu roligare) med min stora idol, Stephen Cope, på Kripalu. 

Det känns verkligen som om livet håller på att svänga vid 50 - och att jag är på väg att hitta rätt, så nu gäller det bara att få kroppen med på spåret. 

Bloggpaus

Det blev en lång paus. Förklaringen syns här:

Sammanlagt 450 essäer. Jag har rättat och rättat och rättat och rättat. Nu är jag äntligen klar!

Men nu väntar nya uppgifter. Spännande sådana. En bok och några artiklar. Jag tänker att jag ska fokusera mitt skrivande och inte blogga på ett tag. Det känns bra. 

Det här med TV

De senaste två veckorna har jag varit med i ett av SVT:s kulturprogram. Jag är rätt van vid TV. Jag har jobbat som programledare och också varit med i många tv-program. Jag gillar själva processen att spela in, men jag avskyr att se mig själv i rutan. 

Alltså tittar jag inte. Det räcker med att se bilden ovan, där man ska trycka play, för att inse att det är en dum idé att göra det. Jag får bara ångest, blir självkritisk och full av skam. Hur kan jag vara så dum och ful? Och hur kan jag ta så stor plats?

Dessutom har jag folk i min omgivning som ändå recenserar mig. Först ut är alltid - ofelbart - min pappa. Han har väldigt svårt att se mig på tv och måste alltid påpeka vad jag gör fel. När jag jobbade på tv var det faktiskt rent outhärdligt med hans kritik.

Jag antar att de här sakerna hänger samman. Min pappa har nog alltid kritiserat mig, ända sedan jag var liten. Och jag har omvandlat hans kritik till skam, min eviga följeslagare i livet. Speciellt sådant där som tv får mig att skämmas otroligt.

Ändå fortsätter jag av någon outgrundlig anledning. Mina vänner tror att jag jagar bekräftelse, men jag är inte så säker. Då borde jag vara bättre på att sprida det jag gör. Jag lägger till exempel aldrig ut länkar på Facebook, som alla andra gör. Och jag känner ingen bekräftelse av att se mig själv på tv. Jag ser mig ju inte ens. Och jag känner enbart skam över att vara med.

Så vad är det? Varför är jag med? 

Ångestrum

Tänk vad det är märkligt vad vissa sammanhang gör med oss. Jag, som är van att stå på scen och uttrycka mig och som aldrig annars är blyg, blir alltid osäker så snart jag stiger in i direktionsrummet på Handels.

I dag skulle jag göra en dragning för ledningsgruppen. Jag var väl förberedd, hade sovit gott, repeterat dragningen, skickat ut material i förväg och till och med kört en "Loving Kindness Meditation" precis innan jag gick in.

Ändå gick det åt skogen. Jag tappade min vanliga energi, jag blev nervös och sa fel, jag stammade och stakade mig, blev torr i munnen och osäker.

Vad beror det på?

Är det minnen från hur fruktansvärt det var att sitta i ledningsgruppen? Jag satt ju där i tre år och led vartenda möte. Nu får jag ångest enbart av att kliva in i rummet. Är det kulturen eller kanske rummet som sådant?

Eller allt från början till slut? Jag fick i höstas frågan om jag kunde samla en grupp och komma med förslag om hur vi skulle kunna lösa vår genusproblematik på Handels. Att det handlade om genus var säkert första felet.

Nästa problem var att jag inte kunde utföra uppgiften på arbetstid. Alltså blev det oavlönat jobb, som jag skötte ideellt på kvällar och lov. Det gjorde mig avigt inställd och sur.

I dag, när jag skulle presentera, fick jag slutligen sitta och vänta säkert en halvtimme på att få komma in och sedan möttes jag av den där dåliga energin som alltid finns på våra ledningsgruppsmöten - och säkert också hos mig själv.

Alla fel, med andra ord.

Skit detsamma. Nu är det i alla fall över.

Om vänskap

Häromdagen läste jag en artikel som satte fingret på mitt eget liv: förmågan att arbeta trots - eller kanske på grund av - ångest. Vissa människor klarar det, men ofta orkar man då inte med så mycket annat socialt liv.

Det här är något som är svårt att förstå för alla i min omgivning. På ytan verkar jag ju vara den mest sociala av alla: extremt extrovert, rätt rolig, närvarande och engagerad. Men inombords går jag sönder.

Den senaste veckan har illustrerat problemet. Jobbet har jag som vanligt klarat, även om jag i vanlig ordning har lagt ned alldeles för många timmar på det. Men utöver jobbet har jag haft ett par sociala evenemang, och det har varit droppen som fått bägaren att nästan rinna över.

Såväl torsdagen och fredagen tillbringades på stora tjejmiddagar, varav jag dessutom själv ordnade fredagens, tillsammans med en bekant. Missförstå mig rätt, jag älskar mina tjejkompisar, men det sociala umgänget gör mig helt slut. Jag har inga inte så stora problem att arbeta 80-timmarsveckor, men ett par sociala tillställningar knäcker mig.

Att jag har problem med nära relationer är sedan länge känt. Jag har bearbetat det under hur många timmar som helst i terapi, men det blir bara inte bättre. Snarare tvärtom. Och särskilt under stress.

Å ena sidan känner jag enormt många människor och jag har alltid haft lätt att få nya vänner. Å andra sidan är jag usel på att hålla kontakt och det är ett under att jag överhuvudtaget har några gamla vänner kvar.

I går ringde min bästis från gymnasiet. Vi har nog inte pratat på tio år och jag blev otroligt glad över att höra av honom. Han känner mig så himla bra och är dessutom så rak och rättfram. Vi pratade länge om vänskap. Han umgås fortfarande mycket med sina/våra gamla gymnasiekompisar, medan jag helt har tappat kontakten med alla. Det är så himla typiskt, men ändå inget jag riktigt grämer mig över. Jag har ju nya vänner, och fortsätter hela tiden att få nya vänner.

Min gamla bästis bara skrattade och sa att det är så typiskt; att jag alltid har varit helt hopplös, men att jag också är så intressant att det alltid finns nya människor som vill hänga med mig. Och vem säger egentligen att det ena är mer rätt än det andra? Varför måste man ha en massa gamla kompisar, när man istället kan ha nya kompisar?

De senaste åren har jag fått massvis av nya kompisar, som jag umgås mycket med. Kanske har det skett på bekostnad av de gamla, men det är kanske inget fel. Kanske har de också sammantaget blivit lite för många, som gör att jag inte riktigt räcker till.

Dessutom är mitt jobb, speciellt i intensiva undervisningsperioder, hypersocialt. Eftersom min målsättning är att försöka skapa en så nära relation som möjligt till alla mina studenter, betyder det att jag en vanlig vecka har relationer till 150 personer. Relationer som jag medvetet försöker ladda med mycket kärlek.

Det är inte undra på att jag inte orkar vara social utanför jobbet, utan att jag har ett behov av att vara ensam de få stunder jag är ledig.

Till sist lyckades jag också hämta ut min magkatarr-medicin:

Hemska betyg

Det är avskyvärt att sätta betyg. Det strider helt mot den jag är och vill vara, helt emot min livsfilosofi, där jag försöker låta bli att bedöma andra.

Jag tror generellt att kvinnor har svårare att sätta betyg, i alla fall på Handels. Medan mina manliga kollegor (jag har enbart sådana i undervisningen) rycker på axlarna och klämmer ur sig en bokstav, ligger jag sömnlös på nätterna. Och jag vet att många av kvinnorna på skolan gör detsamma.

Dessutom blir våra betyg förstås mer ifrågasatta. Vi talar inte högt om det, men det finns också ett kvinnohat på Handels. Jag har mött det många gånger, även om majoriteten förstås inte är sådana. Tvärtom är de flesta av studenterna riktiga gullungar!

I går var en intensiv dag. Mina masterstudenter fick betyg på en uppgift och var alltifrån rasande till lyckliga. Så fort jag steg ut i Atriet, strömmade dem emot mig. Samtidigt la mina kandidatstudenter fram sina uppsatser - och hade samma reaktion. Några sken i kapp med solen, andra var besvikna, ledsna och ibland arga.

Jag ska erkänna att jag har svårt att ta det. Jag blir helt slut efter en sådan dag! Som HSP lider jag så fruktansvärt när de blir ledsna. Det gör så himla ont! Jag vill ju att alla mina studenter ska växa!

Ändå kan jag förstås konstatera att 1) det kommer att gå över och 2) jag kommer att glömma det. Att ge betyg är ungefär som att föda barn; man glömmer hur ont det gör. Och resten av undervisningen är ju så fantastiskt rolig, att man får leva med detta hemska moment!

Stress-symptom

Det har varit några tuffa dagar. Jag har känt mig mer stressad än på länge, inte kunnat sova, varit allmänt irriterad och helt tappat taget om allt utanför jobbet. Det finns ingen mat, inga rena kläder, räkningarna är inte betalda, dammråttorna travar upp sig i vardagsrummet och så vidare. Själv är jag på jobbet från tidig morgon till sen kväll. I går, lördag, var klockan till exempel närmare midnatt innan jag kom hem - och sedan hade jag, förstås, svårt att sova.

Inte bra!!! 

Jag måste ta mig i kragen, så att jag inte som min granne - med samma jobb - går in i väggen. Hon har varit sjukskriven i över ett år nu.