21-dagars utmaning

Mår bra psykiskt och känner att jag är på väg åt ett nytt håll, men det fysiska hänger inte riktigt med. Sedan i julas har jag trillat ned i en ond cirkel med för lite träning & sömn och för dålig mat. Jag har lagt på mig fem kilo och trivs inte längre i min kropp.

Så nu har jag skapat en egen liten utmaning. Under 21 dagar ska jag:

• sova minst 7-8 timmar per natt
• träna minst 30 minuter varje dag
• meditera och/eller yoga varje dag
• äta bra - och undvika mjölk, mjöl & skräpmat
• skriva & läsa varje dag (och inte bara prata och sitta i möten, etc) 

Sedan ska jag öka takten och köra en veckas detox, som uppladdning inför det som kan komma att bli en fantastisk sommar (och femtioårsdag)! Jag är så himla glad över att jag har fått ett bokkontrakt, att jag ska åka på en långresa med sonen, att jag ska plugga på Harvard och efteråt (vilket nästan känns ännu roligare) med min stora idol, Stephen Cope, på Kripalu. 

Det känns verkligen som om livet håller på att svänga vid 50 - och att jag är på väg att hitta rätt, så nu gäller det bara att få kroppen med på spåret. 

Bloggpaus

Det blev en lång paus. Förklaringen syns här:

Sammanlagt 450 essäer. Jag har rättat och rättat och rättat och rättat. Nu är jag äntligen klar!

Men nu väntar nya uppgifter. Spännande sådana. En bok och några artiklar. Jag tänker att jag ska fokusera mitt skrivande och inte blogga på ett tag. Det känns bra. 

Det här med TV

De senaste två veckorna har jag varit med i ett av SVT:s kulturprogram. Jag är rätt van vid TV. Jag har jobbat som programledare och också varit med i många tv-program. Jag gillar själva processen att spela in, men jag avskyr att se mig själv i rutan. 

Alltså tittar jag inte. Det räcker med att se bilden ovan, där man ska trycka play, för att inse att det är en dum idé att göra det. Jag får bara ångest, blir självkritisk och full av skam. Hur kan jag vara så dum och ful? Och hur kan jag ta så stor plats?

Dessutom har jag folk i min omgivning som ändå recenserar mig. Först ut är alltid - ofelbart - min pappa. Han har väldigt svårt att se mig på tv och måste alltid påpeka vad jag gör fel. När jag jobbade på tv var det faktiskt rent outhärdligt med hans kritik.

Jag antar att de här sakerna hänger samman. Min pappa har nog alltid kritiserat mig, ända sedan jag var liten. Och jag har omvandlat hans kritik till skam, min eviga följeslagare i livet. Speciellt sådant där som tv får mig att skämmas otroligt.

Ändå fortsätter jag av någon outgrundlig anledning. Mina vänner tror att jag jagar bekräftelse, men jag är inte så säker. Då borde jag vara bättre på att sprida det jag gör. Jag lägger till exempel aldrig ut länkar på Facebook, som alla andra gör. Och jag känner ingen bekräftelse av att se mig själv på tv. Jag ser mig ju inte ens. Och jag känner enbart skam över att vara med.

Så vad är det? Varför är jag med? 

Ångestrum

Tänk vad det är märkligt vad vissa sammanhang gör med oss. Jag, som är van att stå på scen och uttrycka mig och som aldrig annars är blyg, blir alltid osäker så snart jag stiger in i direktionsrummet på Handels.

I dag skulle jag göra en dragning för ledningsgruppen. Jag var väl förberedd, hade sovit gott, repeterat dragningen, skickat ut material i förväg och till och med kört en "Loving Kindness Meditation" precis innan jag gick in.

Ändå gick det åt skogen. Jag tappade min vanliga energi, jag blev nervös och sa fel, jag stammade och stakade mig, blev torr i munnen och osäker.

Vad beror det på?

Är det minnen från hur fruktansvärt det var att sitta i ledningsgruppen? Jag satt ju där i tre år och led vartenda möte. Nu får jag ångest enbart av att kliva in i rummet. Är det kulturen eller kanske rummet som sådant?

Eller allt från början till slut? Jag fick i höstas frågan om jag kunde samla en grupp och komma med förslag om hur vi skulle kunna lösa vår genusproblematik på Handels. Att det handlade om genus var säkert första felet.

Nästa problem var att jag inte kunde utföra uppgiften på arbetstid. Alltså blev det oavlönat jobb, som jag skötte ideellt på kvällar och lov. Det gjorde mig avigt inställd och sur.

I dag, när jag skulle presentera, fick jag slutligen sitta och vänta säkert en halvtimme på att få komma in och sedan möttes jag av den där dåliga energin som alltid finns på våra ledningsgruppsmöten - och säkert också hos mig själv.

Alla fel, med andra ord.

Skit detsamma. Nu är det i alla fall över.

Om vänskap

Häromdagen läste jag en artikel som satte fingret på mitt eget liv: förmågan att arbeta trots - eller kanske på grund av - ångest. Vissa människor klarar det, men ofta orkar man då inte med så mycket annat socialt liv.

Det här är något som är svårt att förstå för alla i min omgivning. På ytan verkar jag ju vara den mest sociala av alla: extremt extrovert, rätt rolig, närvarande och engagerad. Men inombords går jag sönder.

Den senaste veckan har illustrerat problemet. Jobbet har jag som vanligt klarat, även om jag i vanlig ordning har lagt ned alldeles för många timmar på det. Men utöver jobbet har jag haft ett par sociala evenemang, och det har varit droppen som fått bägaren att nästan rinna över.

Såväl torsdagen och fredagen tillbringades på stora tjejmiddagar, varav jag dessutom själv ordnade fredagens, tillsammans med en bekant. Missförstå mig rätt, jag älskar mina tjejkompisar, men det sociala umgänget gör mig helt slut. Jag har inga inte så stora problem att arbeta 80-timmarsveckor, men ett par sociala tillställningar knäcker mig.

Att jag har problem med nära relationer är sedan länge känt. Jag har bearbetat det under hur många timmar som helst i terapi, men det blir bara inte bättre. Snarare tvärtom. Och särskilt under stress.

Å ena sidan känner jag enormt många människor och jag har alltid haft lätt att få nya vänner. Å andra sidan är jag usel på att hålla kontakt och det är ett under att jag överhuvudtaget har några gamla vänner kvar.

I går ringde min bästis från gymnasiet. Vi har nog inte pratat på tio år och jag blev otroligt glad över att höra av honom. Han känner mig så himla bra och är dessutom så rak och rättfram. Vi pratade länge om vänskap. Han umgås fortfarande mycket med sina/våra gamla gymnasiekompisar, medan jag helt har tappat kontakten med alla. Det är så himla typiskt, men ändå inget jag riktigt grämer mig över. Jag har ju nya vänner, och fortsätter hela tiden att få nya vänner.

Min gamla bästis bara skrattade och sa att det är så typiskt; att jag alltid har varit helt hopplös, men att jag också är så intressant att det alltid finns nya människor som vill hänga med mig. Och vem säger egentligen att det ena är mer rätt än det andra? Varför måste man ha en massa gamla kompisar, när man istället kan ha nya kompisar?

De senaste åren har jag fått massvis av nya kompisar, som jag umgås mycket med. Kanske har det skett på bekostnad av de gamla, men det är kanske inget fel. Kanske har de också sammantaget blivit lite för många, som gör att jag inte riktigt räcker till.

Dessutom är mitt jobb, speciellt i intensiva undervisningsperioder, hypersocialt. Eftersom min målsättning är att försöka skapa en så nära relation som möjligt till alla mina studenter, betyder det att jag en vanlig vecka har relationer till 150 personer. Relationer som jag medvetet försöker ladda med mycket kärlek.

Det är inte undra på att jag inte orkar vara social utanför jobbet, utan att jag har ett behov av att vara ensam de få stunder jag är ledig.

Till sist lyckades jag också hämta ut min magkatarr-medicin:

Hemska betyg

Det är avskyvärt att sätta betyg. Det strider helt mot den jag är och vill vara, helt emot min livsfilosofi, där jag försöker låta bli att bedöma andra.

Jag tror generellt att kvinnor har svårare att sätta betyg, i alla fall på Handels. Medan mina manliga kollegor (jag har enbart sådana i undervisningen) rycker på axlarna och klämmer ur sig en bokstav, ligger jag sömnlös på nätterna. Och jag vet att många av kvinnorna på skolan gör detsamma.

Dessutom blir våra betyg förstås mer ifrågasatta. Vi talar inte högt om det, men det finns också ett kvinnohat på Handels. Jag har mött det många gånger, även om majoriteten förstås inte är sådana. Tvärtom är de flesta av studenterna riktiga gullungar!

I går var en intensiv dag. Mina masterstudenter fick betyg på en uppgift och var alltifrån rasande till lyckliga. Så fort jag steg ut i Atriet, strömmade dem emot mig. Samtidigt la mina kandidatstudenter fram sina uppsatser - och hade samma reaktion. Några sken i kapp med solen, andra var besvikna, ledsna och ibland arga.

Jag ska erkänna att jag har svårt att ta det. Jag blir helt slut efter en sådan dag! Som HSP lider jag så fruktansvärt när de blir ledsna. Det gör så himla ont! Jag vill ju att alla mina studenter ska växa!

Ändå kan jag förstås konstatera att 1) det kommer att gå över och 2) jag kommer att glömma det. Att ge betyg är ungefär som att föda barn; man glömmer hur ont det gör. Och resten av undervisningen är ju så fantastiskt rolig, att man får leva med detta hemska moment!

Stress-symptom

Det har varit några tuffa dagar. Jag har känt mig mer stressad än på länge, inte kunnat sova, varit allmänt irriterad och helt tappat taget om allt utanför jobbet. Det finns ingen mat, inga rena kläder, räkningarna är inte betalda, dammråttorna travar upp sig i vardagsrummet och så vidare. Själv är jag på jobbet från tidig morgon till sen kväll. I går, lördag, var klockan till exempel närmare midnatt innan jag kom hem - och sedan hade jag, förstås, svårt att sova.

Inte bra!!! 

Jag måste ta mig i kragen, så att jag inte som min granne - med samma jobb - går in i väggen. Hon har varit sjukskriven i över ett år nu.

Back to Harvard

Jag kom in på min utbildning på Harvard, så jag borde fira! Vet inte varför jag inte känner mig riktigt glad, men antar att det beror på att jag är lite sjuk och stressad. Och på att jag inte sov i natt.

Hur som helst ska det bli kul att gå på Harvard. Min pappa var ju professor där, när jag var liten. Så det känns lite som att komma hem. Och jag älskar Boston!

Dessutom betyder det att det blir ännu en sommar i Nordamerika. Boston, definitivt, och sedan Hamptons, New York och Philadelphia. Sonen säger att han vill hänga på och arbeta med sin slutuppsats i New York samt kanske ta en sväng till Washington DC. Själv längtar jag, som alltid, till Montréal.

Men vi får väl se. Ursprungligen hade vi ju sagt att vi skulle till Kina, Korea & Japan.

Seg snuva ger promenad

Kroppen vill inte riktigt bli frisk, utan brottas konstant med lite feber, snuva, halsont. Det blir ingen träning, med andra ord, men jag försöker i alla fall promenera.

Fram och tillbaka till jobbet ger 90 minuters promenad varje dag! Och tid att tänka!

Promenad istället för löpning

Mamma ringde i går kväll och berättade att jag är vaccinerad mot kikhosta. Genast kände jag mig lite friskare, och i natt har jag inte hostat alls. Däremot har jag lite, lite ont i halsen, så jag borde nog avstå från träning i dag också.

Trots att jag har en så himla lust att springa!

Tänker att jag kanske kan kompensera med många, långa promenader i dag. 

Stress botar allt

Mår mycket bättre. Kanske är det stressen? Jag blir alltid sjuk när jag vilar efter en stressig period, så varför skulle det inte fungera åt andra hållet?

I dag är jag i alla fall superstressad, men på gott humör! 

Hostan är här

Nu är hostan här. Låt oss nu bara hoppas att det inte är kikhosta! Det gör ont i luftrören och tandköttet (där mina infektioner ALLTID sätter sig!) och i natt hade jag nog lite feber.

För säkerhets skull isolerar jag mig så gott det går, skippar att hälsa på mina +80-åriga föräldrar (trots att de blev besvikna - gamla människor är precis som barn; de har svårt att tänka långsiktigt..), undviker sonen och ringer vårdcentralen i morgon. I dag sitter jag nedbäddad under ett täcke på kontoret, sörplar te och rättar tentor. Här är jag - som alltid - helt ensam.

I morse skippade jag träningen, trots att jag just kommit igång. Är inte det typiskt? Jag hade planerat att springa och köra Pilates, men det var ju inte att tänka på.

Jag HATAR att vara sjuk, men blir lycklig bara det inte är kikhosta, som kan hålla i sig i veckor... 

Skärpning

Försöker ta mig i kragen, trots att jag är ur balans. Fick inte äta innan sjukhuset, så det blev frukost 11.30 och lunch 14.30. Nu är jag helt ur gängorna och har precis ätit mellanmål. 18.30.

Tröstar mig med att jag har försökt att vara snäll mot mig själv. Hade en timmes handledning med en mysig fransk student och rättade klart ett gäng tentor, men resten av dagen har jag suttit uppkrupen i mitt soffhörn på kontoret, haft ett doftljus tänt, druckit te och läst en bok, som jag ska föreläsa om på måndag. Ingen roman, precis, men ändå lite näring för själen.

Funderar också på om jag ska åka bort i helgen. Känner att sonen och jag går varandra på nerverna och att det skulle kunna vara skönt att få vila upp mig någonstans. Och han vill gärna vara ensam.

Tänker att det kan vara roligare än att tillbringa hela helgen här, i en tom, tyst korridor:

Sömnlös i Stockholm

Den dåliga dagen följdes av en ännu sämre natt. Jag kunde inte somna. Låg och oroade mig över sonen, som vanligt. Klockan två gick jag upp och hämtade in honom en stund för att prata. Efteråt kändes det lite bättre, men mycket sömn blev det inte. Fyra timmar, kanske.

Ibland tänker jag att vi har fyra familjemedlemmar hemma hos oss. Det är sonen, hans sjukdom, jag och min oro. Sonen, sjukdomen, jag och oron. Alla interagerar, i olika konstellationer.

Nu ska jag till sjukhuset och kolla min egen mage, för ovanlighetens skull. Jag brukar ju annars mest vara medföljande, men just nu är det jag som inte mår bra.

När jag jobbar såhär mycket, hamnar jag lätt ur balans - och när jag hamnar ur balans, börjar jag oroa mig och då får jag svårt att sova - och så hamnar jag ännu mer ur balans - och oroar mig ännu mer - och sover ännu sämre - och så vidare. Det är verkligen en ond spiral.

Shitty dag

I dag var det ingen bra dag. Hann klämma in ett par timmars arbetstid redan innan jag klev ur sängen. Hade deadline på en krönika, som inte blev något bra. De blir aldrig det, när jag jobbar såhär hårt.

Sedan möten non-stop 10-18. Drack en kopp soppa under ett, klämde en energybar under ett annat. Några matpauser hann jag inte med.

Planerade sedan att promenera hem, men då sa kroppen stopp. Fick yrsel halvvägs och var tvungen att ta tunnelbanan hem. Väl hemma, kunde jag inte komma på vilken uppgång jag bor vid - vilket är ett dåligt tecken. När jag inte hittar hem, har jag jobbat för hårt!

Sedan rök sonen och jag ihop. Under bråket sa han att han alltid, ända sedan han var liten, varit livrädd för att jag skulle gå in i väggen. Stackars liten!

Och det stämmer säkert, för den här bilden - som jag har uppsatt ovanför skrivbordet - ritade han som barn:

Den bilden säger tyvärr ALLT!

Effektiv arbetstid: ca 11 timmar.

Jag tänker på dig

Undervisade tre seminarier på raken - och var efteråt helt död. Glad, men död. Jag har så himla fina studenter och de ger och lär mig så otroligt mycket, men jag blir ändå så himla trött av att undervisa.

På kvällen gick jag på teater med min fina vän F och två av hennes barn. Liv Strömqvist tänker på dig. Liv Strömqvist är en av mina favoriter och igenkänningsfaktorn var gigantisk. Jag ömsom skrattade och grät när jag såg mitt och många kvinnors liv spelas upp på scen.

Dottern som var med, som är lika gammal som min son, kände tack och lov inte igen sig lika mycket - och jag hoppas innerligt att hon slipper att göra det:

Väl hemma hittade jag en bild på vårt hus i lokaltidningen, utpekat som ett av de områden som borde öka mest i värde:

Effektiv arbetstid: 9 timmar. 

Återfall

Gårdagen gick bra. Jag jobbade tre, eller möjligtvis fyra, timmar effektiv tid. Men i dag gick det sämre. Tretton timmars effektiv arbetstid. Alla måltider framför datorn. Och ingen träning.

Hittills är jag uppe i 24 timmars effektiv arbetstid den här veckan.

Suck. Jag är verkligen arbetsnarkoman. 

Vad gör en exceptionell student?

Som lärare älskar man ju duktiga studenter. Fast ännu mer älskar man studenter som vill lära och är bra människor. Jag har en gammal student som hör av sig med jämna mellanrum. Hen är en av skolans absoluta stjärnstudenter, med A i alla ämnen - utom mitt!

Det som jag uppskattar allra mest är att hen aldrig har ifrågasatt att jag är den enda som inte gett högsta betyg. I min kurs fick hen ett B. Men det har aldrig spelat någon roll, utan tvärtom har hen alltid respekterat det.

Det tycker jag är en helt unik kvalitet, som visar på en ödmjukhet! Och det är faktiskt den ödmjukheten som gör att hen sticker ut allra mest! Inte betygen i sig. 

En lycklig liten söndag

Men en så bra söndag det blev! Några timmars jobb framför OS, sedan en timmes spinning följt av en halvtimmes core och därefter ett par timmars fika med en gammal vän. Sedan kom sonen förbi och vi gick och handlade och lagade söndagsmiddag tillsammans, som vi intog framför Mellon.

Det är det bästa jag vet: lagom med jobb, tuff träning, goda vänner, avkoppling och finaste, lilla familjen!

Nu är jag redo att skriva en krönika och ta ett långt lavendelbad! 

Heja Canada!

Så slog jag till sist på OS. Nu står herrarnas femmil på i bakgrunden och så småningom ska jag titta på hockeyfinalen mellan mina två hemländer, Sverige och Canada.

Jag tror att jag hejar på Canada!

Arbetsnarkomanin under lupp

Lördag 23.00. Äntligen är det dags att checka ut för kvällen.

Jag blev till sist klar med alla tentor, åkte hem och fortsatte direkt med att förbereda måndagens och tisdagens seminarier. Nu är jag i alla fall nästan klar med dem och kan ägna morgondagen åt tisdagens två andra seminarier. Att vara lärare innebär alltid att man måste planera i förväg.

Dessutom hann jag besvara lite studentmejl på vägen hem. Med två parallella kurser och dessutom ett antal slutuppsatser, kan det lätt bli rätt många mejl per dag.

I dag har jag inte varit så bra på att behandla min arbetsnarkomani, även om jag i alla fall har 1) promenerat till jobbet; 2) shoppat lite på vägen - för att göra kontoret mysigare; samt 3) tränat.

Jag ska räkna hur många timmar jag jobbar den här veckan, för att försöka bryta den onda spiralen.

Effektiv arbetstid har i dag varit cirka 8 timmar.  

Lyx är ett gym

En av de saker jag älskar med mitt jobb är att vi har Friskis & Svettis i huset. Det tar mig - bokstavligt talat - en minut att gå ned till gymmet. Det är lyx!

Ändå är det förvånansvärt hur sällan jag gör det.

Huvudanledningen är min arbetsnarkomani. Jag har så oerhört svårt att slita mig från jobbet. Det finns alltid något som borde göras: mejl att besvaras, tentor att rättas, artiklar att skrivas, föreläsningar att förberedas - och jag ligger ALLTID efter. Även när jag jobbar 90 timmar i veckan, hinner jag inte med. Och då får jag skuldkänslor om jag går till gymmet.

I dag lyckades jag i alla fall slita mig. Jag hade redan på förhand bestämt att jag skulle träna när jag rättat halva högen tentor - och jag lyckades också hålla fast vid det. Det var underbart skönt, jag var där sista timmen innan stängning och jag hade hela hallen för mig själv och mina 45 minuters NTC.

Dags för behandling?

Samtalet med studenten i går kväll satte verkligen myror i huvudet på mig. Varför arbetar jag så mycket? Varför ser jag det som helt normalt att arbeta 14-16 timmar om dagen, sju dagar i veckan, och varför får jag ångest när jag inte arbetar? Hur kan det komma sig att jag aldrig planerar in en ledig helg och sällan ens en kväll?

Jag har alldeles uppenbart ett beroende. Alls inte olikt en till mig närståendes ortorexi, bortsett från att hen får behandling och verkar vara på god väg att tillfriskna. Från att ha tränat 3-4 timmar om dagen och enbart äta nyttiga saker, kan hen nu äta i princip vad som helst och nöja sig med en promenad. Det är en fantastisk framgång!

Tänk om jag också kunde bli frisk? Tänk om mitt liv kunde innehålla annat än jobb? Kanske borde jag gå med i Workaholics Anonymous som träffas på tisdagar här i Stockholm.

Ändå har veckan som gått varit annorlunda. Jag har för ovanlighetens skull tagit ledigt flera kvällar. Inte helt ledigt, men i alla fall ett par timmar, då jag tittat på tv, läst och tränat lite lugnt. Jag känner själv att det har varit oerhört bra för mig. Kanske är något på gång. Kanske börjar jag bli redo för en förändring.

Studentens ord i går kväll tog i alla fall ordentlig skruv. Jag tänker att jag också har en viktig roll som förebild för mina studenter och för min son. Det är inte bara för min egen skull, jag skulle behöva bota min arbetsnarkomani, utan också för deras.

Fast först måste jag hinna rätta en massa tentor och förbereda veckans lektioner.... beroenden är svåra att bryta. 

Värsta bästa veckan

Nu är terminens värsta vecka över. Två dagars vetenskapligt råd följt av tretton timmars handledning, ett tvådelat seminarium med övernattning och en massa tentor att rätta!

Men det mesta har varit kul. Jag älskar att handleda projektarbeten på Handels. Man får en hel timme med fem-sex studenter i taget och har tid att gå på djupet. De skriver om en massa spännande ämnen och det är kul att lära känna studenterna lite bättre.

Dessutom hade jag ett fantastiskt kul seminarium med chefer i den ideella sektorn i morse. De skulle gestalta organisationens uppdrag - och de var MAKALÖSA! Jag blev helt tagen!

Än är jag kvar på kontoret, men inte så länge till. Dagens handledningar avslutades med att en sötnos till student lite försynt frågade hur många timmar i veckan jag egentligen jobbar. Sedan la han till att han aldrig skulle vilja ha det så, utan att han redan från början ville skapa balans i livet. Det fick mig att tänka till och istället för att sitta kvar här på skolan och rätta tentor i kväll, har jag bestämt mig för att åka hem. Det är ju ändå fredag... även om jag trivs på jobbet.

Fördelen med att vara en bitch

Jag undervisar för ideella sektorn i Mariefred. Det gör jag varje år. I gruppen ingår chefer från Amnesty, Rädda Barnen, IOGT-NTO, Svenska Kyrkan, m fl.

Det är alltid lika givande. Jag trivs i civilsamhället.

I år trivs jag dessutom på hotellet. Förra året placerade de mig på ett rum med en trasig ventilationstrumma - och jag sov ingenting. Dessutom missade de mitt önskemål om att slippa mjölk, så jag fick heller ingen middag.

Att varken få sova eller äta är ju ingen höjdare på hotell, så självklart ställde jag till världens liv. Som jag för säkerhets skull repeterade inför årets besök.

Och tänk de lyssnade. I år är jag placerad i värsta sviten, i två etage, som plåster på såren. Här är min undervåning med vardagsrum och min övervåning med sovrum. Så lyxigt!!! Det är större än hemma:

Kikhosta

Jag har blivit utsatt för smitta för kikhosta. Inte sådär lite grann, utan rejält. Jag satt inlåst i tre dagar, i ett pyttelitet rum, med en person som hostade konstant - och som nu visat sig ha kikhosta.

Åh, vad jag hatar när folk inte stannar hemma när de är sjuka! Det är så himla omoraliskt!

Inkubationstiden är 1-3 veckor så vi får väl se. Jag är mest orolig för sonen och tänker att - om jag skulle få kikhosta - då måste jag verkligen isolera mig och undvika honom. Han är visserligen vaccinerad, men tydligen är skyddet inte helt säkert. Och jag vill verkligen inte att han ska drabbas!

En rysk docka i akademin

Det går verkligen inget vidare med min träning den här veckan. Precis när jag var på väg till yogan, dök sonen upp och var, för ovanlighetens skull, supersocial.

Som tonårsmamma måste man ta tillvara på sådana stunder!

Så istället för en Vinyasa Flow, blev det ett par timmars pratstund med sonen. Och sedan handlade vi och lagade mat tillsammans och fortsatte att prata över en god middag.

Och det var så mycket bättre än alla yogaklasser i världen!

Annars har jag haft ett par jobbiga dagar. Tanken var att vi skulle göra ett arbete tillsammans, men jag bemöttes enbart med antingen total ignorans eller rent motstånd. I de andras ögon var jag inte vatten värd. Jag var inte professor, jag kom från fel disciplin, jag var enda svensk och dessutom kvinna - jag saknade helt enkelt all legitimitet.

Istället för att släppa egot och låta det passera, blir jag i sådana lägen som en rysk docka. En sådan där med vikt i botten, som alltid ställer sig upp igen, hur mycket hon än tippar. Jag har till och med en sådan på mitt skrivbord - som en symbol! Jag är en rysk docka bland alla gubbar i akademin.

Genom årens lopp har dockstrategin blivit min överlevnadsstrategi. På Handels har det hänt tusentals gånger. Jag har blivit totalt förödmjukad av manliga professorer, jag har gråtit floder på toaletter och ibland också på möten - men jag har inte gett upp, utan fortsatt att tjata.

I dag och i går hade jag ett anteckningsblock vid min sida, där jag skrev upp varenda sak jag sa. Allt som var riktigt viktigt ringade jag in, och sedan fortsatte jag att upprepa det, om och om igen. Någon gång lyckades jag. En del saker fick jag till slut - efter att de blivit helt utmattade av mitt tjatande - igenom. Men mycket föll förstås bort.

Samtidigt är det sjukt tröttsamt för alla parter. Jag vet ju att jag inte är sämre än dem. Även om jag inte har en lika fin titel, har jag lika mycket att bidra med. Och jag vet att arbetet hade blivit bättre, om jag hade fått bidra.

Dessutom väcker behandlingen starka minnen från min barndom. Min pappa, som också är professor, behandlade mig på precis samma sätt. Han var totalt ointresserad av mina intressen och allt jag berättade bemöttes med total ignorans. Kanske är det  därför jag inte ger upp. Jag har fått nog av att bemötas med tystnad, ointresse och förakt i min barndom. Och säkert är det också därför jag avskyr hierarkin i den akademiska världen så fruktansvärt mycket.

Garanterat är det också därför jag själv väljer att vara annorlunda som förälder; att lyssna på min son och låta honom vara med och bestämma. I dag sa han att även om vi är en liten familj, har han alltid upplevt att det finns en otroligt stor kärlek. Liten familj, men stor kärlek. Så fint!

Prestationsprinsen

Efter ett heldagsmöte på forskningsrådet, skulle vi avsluta med middag på KB. Jag åt en kalvlever Anglais och drack rödvin till. Det fungerade inte. Magen började göra jätteont.

Var det rödvinet? Smöret som levern var stekt i? Tillbehören? Något annat?

Hur som helst slutade magen göra ont, när jag promenerade hem i det fantastiska månskenet denna ljumma februarikväll.

Väl hemma väntade sonen som fått högsta betyg i dag. Bäst i klassen. Å ena sidan blev jag förstås glad och stolt över honom, min ursmarta son. Å andra sidan vill jag inte att han ska hamna i samma prestationsfälla som jag själv - och få ont i magen. 

Träningsplanering

Det må vara en helvetes vecka, med två internat, men jag ska ändå försöka få till träningen. Målsättningen är att hinna med:

Söndag: Styrka
Måndag: Promenad
Tisdag: Styrka
Onsdag: Gentle Hatha Yoga
Torsdag: Vila
Fredag: Styrka
Lördag: Vinyasa Flow

Konditionsträningen ligger jag lite lågt med, eftersom jag får ont i magen när jag tar i för mycket. Det får istället bli styrka, yoga och promenader den närmsta tiden.

Först lekte jag med tanken att köra mer strukturerad styrketräning, till exempel New Rules of Lifting Supercharged. Men så prövade jag att köra ett första pass i dag - och då kändes det alldeles för lätt!

Annars har jag rättat tentor, bråkat med sonen och haft ont i magen. Ingen toppensöndag, med andra ord.

Jag oroar mig för att sonen är så supersmal, till skillnad från sin mamma. Han äter visserligen helt OK, men han är smal som en sticka och jag är orolig för att han inte har några reserver, om han skulle bli sjuk. Jag skulle vilja att han la på sig tio kilo, men det verkar omöjligt. Trots att han säkert äter uppemot 4000 kalorier per dag, går han bara inte upp i vikt.

Jag pratade med husläkaren om det häromdagen, vars teori var att smala människor fortsätter att vara smala för att de förbränner mycket mer. Det går åt en massa kalorier enbart för att hålla dem varma. Alltmedan vi som har lite hull, har mycket lägre förbränning. Därför har vi också svårare att gå ned i vikt.

Fråga mig inte om husläkarens teori stämmer. Jag tröstar mig i alla fall med att han inte verkar vara det minsta orolig över sonens hälsa och att alla prover ser bra ut.

Den onda stresspiralen

Som så många andra, kvinnor och män, har jag ägnat en stor del av mitt liv åt att känna mig missnöjd med och försöka förändra min kropp.

Jag har bantat och gått upp igen, bantat och gått upp igen... När jag var som smalast, i vuxen ålder, vägde jag 58 kilo. När jag var som tjockast, utan att vara gravid, vägde jag 86 kilo. Det är en skillnad på nästan trettio kilo - och det säger väl allt om min jojo-bantning!

För några år sedan bestämde jag mig för att sluta banta. Jag gick en kurs i Mindful Eating, jag la parallellt om kosten och jag började träna mer regelbundet än förut. Sakta, utan ansträngning, droppade jag ned till 72-74 kilo och la mig där konstant. Perfekt!

Men så kom den här helvetes perioden, med tredubbel undervisning och magbesvär. Plötsligt var jag tvungen att lägga om matvanorna igen, från min framgångsmodell till... jag vet inte vad.

Dessutom trillade jag återigen ned i den onda stresspiralen, som jag så lätt hamnar i. Timmarna på dygnet räckte plötsligt inte till, det blev svårt att slita sig från jobbet och jag var samtidigt så trött att jag inte orkade träna.

I morse ställde jag mig på vågen och självklart hade jag gått upp igen. Det visste jag. Det kände jag. Kombinationen dåliga matvanor + lite träning + gigantisk stress leder ofelbart till övervikt.

De senaste veckorna har jag arbetat kring 80-90 timmar i veckan, trots att jag inte har betalt för mer än 36. Bara det är ju galet. Utan tvekan borde jag kunna dra ned arbetstimmarna till 70-80 - och ta mig tid att träna en timme om dagen. Eller hur?

Maten har jag inte riktigt hittat rätt med. Innan jag fick ont i magen, hade jag hittat världens bästa modell. Jag åt mycket nyttigt fett, inga mjölkprodukter och väldigt lite spannmål. Jag åt mycket och ofta och mådde jättebra, tills dess att jag plötsligt började få väldigt ont i magen.

Läkarna misstänker att jag hade ett gallstensanfall, vilket gör att en massa fet mat hamnar på svarta listan: ägg, nötter, nötsmör, rökt lax, etc. Sådant som jag brukade äta. Men troligtvis har jag också magkatarr, vilket gör att jag bör äta mer snabba kolhydrater än förut. Således är jag tillbaka vid en ny kostmodell, som än så länge känns helt främmande.

Till frukost blir det havregrynsgröt med havremjölk och blåbär samt en havrelatte. Havre sägs vara jättebra för magen - och frukosten fungerar väl OK, även om jag saknar min gröna smoothie.

Till lunch blir det oftast någon form av mikromat, exempelvis från Gooh, eftersom jag sällan hinner gå ut och äta (och ofta äter framför datorn). Typiskt exempel på stressmat, med andra ord. Inte bra.

Till mellanmål blir det någon bar, eftersom jag oftast är på språng. Raw bar känns ändå OK.

Till middag blir det antingen bra hemmalagad mat med sonen eller take-away. Vi bor i take-away heaven och brukar varva mellan falafel från Falafelbaren, nudlar från Steam, thaimat och sushi. Thaimaten känns inte toppen, så den borde jag nog skippa, men resten går bra.

Kanske räcker det med att jag gör lite mini-justeringar för att må bättre. Jag borde kanske försöka äta en bättre lunch och aldrig framför datorn! Jag borde också se till att alltid få i mig en Raw Bar. Och jag borde undvika thaimaten, som ger mig ont i magen.

Men ändå viktigare är nog att prioritera träningen igen. I dag är det precis fyra månader tills jag fyller 50 - och då vill jag känna mig i form!

Den här första veckan kommer att bli ett helvete. Jag ska på två internat och jag är bokad från morgon till kväll, nästan varenda dag. Men även då borde det faktiskt gå att klämma in träning, om jag är lite smart. Och klarar jag bara nästa vecka, då blir resten av terminen en kaksmula!

Snart går jag nämligen in i stora rättningsdimman och den är på många sätt ett helvete. Jag har 477 tentor och projekt att rätta fram till början av april. Men fördelen är att jag då styr min egen tid - och lätt kan lägga in träning varenda dag.

Nu ska jag börja ta hand om mig själv igen! Nu är det dags att bryta den onda spiralen!

Kärlek i organisationer

Nu är det snart slut på mina batterier. I går körde jag hårt. Först hade jag den lite otacksamma uppgiften att hoppa upp på en scen och köra en inspirationsföreläsning direkt efter tre ministrar. För säga vad man vill om politiker, men de är svårslagna på scen! Snacka om rutinerade talare.

Efter föreläsningen hängde jag lite med Annie och pratade om att kombinera rollerna som ledare för ett parti, ett departement, i regeringen och i medierna. Det kan inte vara en lätt uppgift att kombinera alla dessa roller, särskilt inte för en sådan ung tjej. Fast som forskare tycker jag förstås att det är intressant.

Väl tillbaka på jobbet var det full fart. Det blev klart att jag får söka utbildningen vid Harvard - och inget kunde göra mig gladare! Tänk, jag har inte fått en utbildning betald sedan 1994, bortsett från min forskarutbildning, förstås. Det är alltså tjugo år sedan sist - och faktiskt på tiden att jag får fylla på förråden! Jag lovar att kursen kommer att göra mig till en bättre lärare!

Dessutom verkar det vara en suverän utbildning. Först en intensiv vecka på Harvard Business School i sommar, sedan en uppföljning ett halvår senare antingen på Harvard eller någonstans i Europa, Asien eller Sydamerika. Deltagare är seniora lärare från de bästa handelshögskolorna i världen, och tydligen är det globala kontaktnät man får, en av huvudpoängerna. Så himla kul! Och spännande!

Men jag vet förstås inte om jag kommer in. Konkurrensen om platserna är tydligen stenhård och jag vet verkligen inte om den ansökan jag skrev i natt och tidigt i morse håller måttet. Jag satsade hårt på att sticka ut, eftersom jag vet att de väljer deltagare efter mångfaldsprincipen. Alltså betonade jag allt som är udda med mig i handelshögskolesammanhang (vilket är det mesta...).

I går kväll var jag också på middag med mina älskade studenter. Jag tänkte bara gå en stund, men klockan var halv ett innan jag kom hem. Det var så himla mysigt att sitta och hänga i puben och prata med gamla och nya studenter. De är så fina!

Sedan vaknade jag okristligt tidigt i panik över att ansökan till Harvard måste bli klar. Och därefter har jag kört en halvhård dag på jobbet med undervisning och handledning i parti och minut. Nu försöker jag hinna ikapp med alla mejl, som blivit liggande i evigheter, och så småningom ska jag kanske unna mig att gå hem. Det är ju trots allt fredag.

Och alla hjärtans dag. Jag la in en liten extra föreläsning om kärlek i organisationer och ledarskap i min undervisning i dag, mest för skojs skull, men också för att jag verkligen tror att det är viktigt! Om jag sedan lyckades övertyga de ibland lite cyniska handelsstudenterna, låter jag vara osagt. Jag gjorde i alla fall ett försök!

En kvart om dagen?

Det sägs att det räcker med att träna en kvart om dagen. Jag är inte så säker, men så blev det i dag.

Jag prövade för första gången en gratiskurs från träningskurser.se. En MOVE 1. Tänkte att jag skulle köpa en SOMA-kurs sedan. Jag gillar den där typen av lugn, funktionell träning. Särskilt i perioder av stress.

Glädjande nog tog också mitt SL-kort slut i dag, och - så länge snön håller sig borta - betyder det mer promenader. 90 minuter fram och tillbaka till jobbet varje dag, vilket ger mig tid att tänka och stressa av. Samt att ladda inför föreläsningar och annat, förstås.

I dag ska jag hålla en stor föreläsning för alla på Näringsdepartementet, inklusive alla ministrar. Jag är i ärlighetens namn lite nervös, så promenaden kommer att sitta fint.

Trött flyt

Mitt flyt fortsätter. Så till den milda grad att jag börjar oroa mig för vad som händer när det vänder. För aldrig kan det väl fortsätta att gå såhär bra?

I dag blev jag plötsligt erbjuden att gå en fantastisk utbildning vid Harvard. Jag vet visserligen inte om jag kommer in, men om jag gör det, får jag utbildningen betald.

Oavsett är jag förstås glad att få ett sådant erbjudande. Det är också en sådan där sak som bara inte händer, men som verkar hända den här månaden. Vad är det med världen? Varför har jag sådan tur?

Den enda nackdelen är att jag kör för hårt just nu. Jag känner verkligen hur jag laddar ur batterierna varenda dag - och jag ser ingen ljusning förrän tidigast i april. Det är sju dagars och 80-90 timmars arbetsveckor som väntar. Ja, ja...

När jag är såhär sliten, vågar jag heller inte träna hårt, utan jag nöjer mig med lite enklare träning. I går hann jag med en halvtimme i hallen innan arbetsdagen började. Det kändes precis lagom. 

Skön söndag - trots/p g a städning

Trots att jag åkte på att städa för första gången på... åtta ? ... månader, blev det en skön söndag.
Först några timmars förberedelser inför veckans ledarskapskurs, där de bland annat ska tenta.
Sedan lunch och städning i drygt fyra timmar, med en kaffepaus mitt i.
Och därefter ett corepass i hallen. Jag älskar vår hall/yogastudio/gym!

Nu har jag kokat en gigantisk kopp te, tänt doft- och värmeljus och krupit upp i soffan med ett gäng artiklar och en massa inlämningsuppgifter, för att förbereda morgondagens etikseminarium. Här tänker jag nog stanna hela kvällen. Det är så himla mysigt, särskilt när det är städat!

Ingen söndag utan Sandström

Jag gillar att läsa krönikor. Det är en lagom lång form på morgonkvisten och jag gillar den där kombinationen av personligt och allmänt. Dessutom tycker jag att vi har många bra krönikörer.

En av dem jag gillar mest är Daniel Sandström i SvD. Vi tycker inte alltid likadant, tack och lov, men han tar alltid upp ämnen som berör mig. Och han gör det bra.

Det har blivit lite av en söndagstradition att dricka en havrelatte och läsa hans krönika i soffan, innan jag ger mig på förberedelserna inför veckan undervisning.

Nu på förmiddagen tänkte jag förbereda tisdagens och fredagens ledarskapslektioner, där vi ska arbeta med temat "self-awareness". Både ur ett kritiskt och ett pragmatiskt perspektiv - som alltid.

Sedan ska jag städa, för första gången sedan i våras. Sonen brukar nämligen sköta städningen här hemma, men den här veckan har han så mycket i skolan, att han har bett att få slippa. Jag funderar direkt på om vi kanske ska skaffa städhjälp - jag hatar att städa!

I eftermiddag och kväll ska jag förbereda måndagens och tisdagens seminarier i etik. Även det är ett av mina favoritämnen, så jag ska inte klaga.

Jag jobbar alldeles för mycket, men nästan allt jag gör är kul och viktigt! I går lyckades jag till sist, strax före midnatt, bli klar med min genusrapport till ledningen och styrelsen för Handels. Vi får väl se hur sågad den blir - jag väntar fortfarande på tid att få lägga fram den.

På minussidan står att jag har nackspärr. Det är tyvärr ett typiskt tecken på att jag slarvat med min egen hälsa på sistone. Så fort jag stressar och struntar i träningen, får jag låsningar på olika håll: nacke, rygg, höfter och skuldror. Jag har en kropp som har ett enormt behov av att hålla igång, annars protesterar den.

Antagligen är jag precis som min pappa (som för övrigt också skriver i SvD). Han måste träna varenda dag; till och med nu, när han snart fyller 87. Träna och arbeta. Han har tränat och arbetat precis varenda dag i hela sitt liv.

Jag är likadan och jag ser också exakt detsamma i sonen.

Vi är helt enkelt en familj av arbets- och träningsnarkomaner.  

Feministiskt initiativ?

Jag känner inga som arbetar så mycket som akademiker. Min bästis klagade i en massa år; sedan blev hon själv yrkesakademiker - och nu jobbar hon lika mycket. D v s ALLTID.

Sådant kan man fundera på när man sitter en lördag på kontoret. Jag tog visserligen - hör och häpna - ledigt i går kväll och åt middag med min kompis K. Kvällens höjdpunkt var att vi båda två, oberoende av varandra, funderat på att rösta på Fi. Precis som många andra i bekantskapskretsen.

Redan i morse slog därför vår gemensamma kompis F till och bjöd in Gudrun till ett homeparty. Vi får väl se om hon svarar och kan. Hur som helst vore det kul att dra ihop en massa människor, de flesta med handelsanknytning, och prata feministisk politik.

Jag tycker dessutom att Fi skulle kunna utveckla sin ekonomiska politik - och där kan vi kanske hjälpa till. I akademiska kretsar talas det mycket om cirkulär ekonomi, och det är lätt att se kopplingarna till feminism.

Vem vet, år 2014 blir kanske året då jag engagerar mig politiskt igen. I somras var vi förresten och lyssnade på Gudrun, mamma och jag:

Om jag nu har tid. Ibland känns det helt omöjligt att få ihop det. Den senaste veckan har varit förfärlig och resten av februari ser lika hemsk ut. Jag får nog räkna med uppemot 90-timmars arbetsveckor, vilket är helt GALET!

I går kom jag i alla fall iväg och körde en Organic Bodywork för första gången och i dag blev det världens bästa Vinyasa Flow. I veckan som kommer ska jag försöka ta mig tid att yoga och träna regelbundet - för att orka. 

Flyt

Just nu har jag världens flyt. Varje dag händer det fantastiska saker. I går åt jag lunch med en förläggare som vill ge mig ett förskott för att skriva en bok. Sådant som bara inte händer!

I dag damp det ned ett stipendium, som gör att jag i fyra (4!) år får tid att forska 60 % av min arbetstid. Det är helt freaking fantastic!!!!

Dessutom fick jag världens finaste mejl av en manlig student, som gjorde mig helt överlycklig. Han skrev såhär:

Först och främst vill jag bara tacka för gårdagens seminarium. Jag pratade med lite kompisar efteråt och vi blev alla rätt tagna av din inledning - plötsligt blev genus bland det mest tankeväckande och intellektuellt stimulerande vi stött på här på handels! Tack för det.

Gubbväldet

I går blev det ändå en bra dag. Först en intervju med Veckans Affärer om hur vi på Handels arbetar för att förbättra jämställdheten. Sedan tre seminarier på raken med ett lärarmöte i mitten. Slutligen en krönika. När jag släckte vid midnatt, var jag helt slut. Då hade jag varit superkoncentrerad sexton timmar i sträck, och knappt hunnit gå på toaletten.

Men det blev bra diskussioner på seminarierna, och därmed är jag glad. Det är det enda som betyder något! Studenterna var på hugget och kastade sig in i diskussioner om genus och altruism. Och när de är närvarande - mentalt - är de alltid fantastiska!

Att mina masterstudenter sedan inte gillar mig, är en annan historia. Som hypersensitiv person känner jag kylan, men jag försöker se det som en övning i att släppa behovet av att bli omtyckt. Kandidaterna däremot är värsta charmtrollen och det är väldigt lätt att älska dem.

En sak gjorde mig dock väldigt ledsen igår och det var att ett par studenter berättade hur de blivit behandlade av en av mina manliga kollegor. Han hade - i samband med en räkneövning - använt exemplet "om jag skulle köpa sex av er" - och de hade känt sig väldigt kränkta.

Tänk att två unga tjejer i tjugoårsåldern får höra sådant av en manlig lärare! Sådant gör mig helt jävla vansinnig!

Extra arg blir jag säkert för att just den här personen ställde till det enormt för mig de tre åren jag var chef. Han har uppenbart problem med kvinnor, både unga och medelålders, men han ges också mycket makt på skolan, vilket är helt absurt.

I dag när jag gick till företagsläkaren för att kolla min mage, sa hon för övrigt, sådär i förbifarten, att hon ofta får höra hur jobbigt vi kvinnor har det på Handels. Det är ju också intressant att det är vår företagshälsovårds bild av vår arbetsplats.

En dag ska jag skriva en bok om alla sådana händelser jag har varit med om under mina hittills trettio år på Handelshögskolan.

Tema: genus

Efter en skön söndag, puttade vardagen återigen ned mig i sömnproblem. Vaknade kl 5 av mardrömmar, om att jag tappade bort mig på rasten och inte hittade tillbaka till salen (= typisk stressdröm).

Suck. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad gör man när man drömmer stressdrömmar om sitt jobb?

Gårdagen var lång. Satt i möte på ett forskningsråd hela dagen. Sa vad jag tyckte, vilket aldrig är populärt i vetenskapliga sammanhang. På kvällen hade jag fullt av lektionsförberedelser och en krönika att skriva.

I dag blir ännu värre. Först är det intervju med Veckans Affärer, om vad Handels gör för att förbättra situationen för kvinnor i näringslivet. (Svar: inte tillräckligt.) Sedan har jag tre seminarier på raken; kl 10.15, kl 13.15 och kl 15.15. Däremellan ett lunchmöte med lärarlaget. Jag räknar inte ens med att hinna gå på toaletten i dag.

Dessutom är temat genus på två av seminarierna, och efter att ha läst studenternas inlämningar anar jag var det kan landa. Med vissa undantag, kommer det gamla vanliga tjafset om kvotering upp. Själv är jag för kvotering, men det är aldrig studenterna.

Tänker att jag måste behålla nyfikenheten - och försöka förstå hur de resonerar. En bra fråga kan vara: varför tror de att vi resonerar så olika? Kan det bero på ålder och erfarenhet? Jag är inte helt säker att jag heller trodde på kvotering när jag var i deras ålder.

Skön februariträning

Februari kommer att bli en tuff månad. Jag har massvis av undervisning, ett par extra föreläsningar och ett jättestort sakkunniguppdrag. Jag fasar.

För att orka med, behöver jag träna. Mitt mål för februari är inte att bli bättre; inte snabbare, starkare, smidigare eller uthålligare. Mitt mål är att hålla igång för att orka med - och träningen blir alltså bara ett medel. Jag kommer att satsa på att träna det jag för stunden behöver och har lust med; inte följa några färdiga scheman.

Jag tycker att det ska bli riktigt kul. Det är också ett slags utmaning att enbart träna för njutningens skull. Hur ser en sådan månad ut?

En sak är säker: den ser annorlunda ut. I går skippade jag min sedvanliga Vinyasa Flow till förmån för en lugn Restorative Yoga. Och i dag bytte jag min tuffa Spinning mot en skonsammare Indoor Walking. Bägge delarna kändes jättebra.

Sedan får vi se i mars. Då har jag framför allt mängder av rättning och då kan det vara på plats att satsa lite mer på träningen. Men februari blir lugn. Träningen kommer framför allt att fungera som mitt andrum och jag kommer inte att pressa mig.

Och jag kommer alltid att prioritera sömn framför träning, så redan i morgon ryker morgonpasset.

Sömn prio nr 1

Annars är det en bra dag. Jag sov som en stock i drygt nio timmar och vaknade utvilad till en värld i färg. Ångesten hade släppt.

Sonen och jag hade ett långt samtal om ångesten i går kväll. Jag är ju diagnosticerad med GAD, generaliserat ångestsyndrom, och jag misstänker att han lider av detsamma. Det var ju ångest som gjorde att han blev sjuk, till exempel.

Han är väldigt inne på att man måste lära sig att bli av med sin ångest, och att man kan träna sig till att tänka bort den. Jag är nog mer för att acceptera ångesten, men att man måste lära sig att hantera den och minnas att den kommer och går.

Jag vet inte vem av oss som har rätt. Jag har ju längre erfarenhet, men han är å andra sidan smartare.

För min egen del kan jag se vad jag gör för fel. I veckan som gick jobbade jag först alldeles för mycket, utan att ge mig själv tid för återhämtning. Jag skippade sådant som är viktigt för mig: sömn, träning, yoga. Mediterade gjorde jag däremot, men det räckte tydligen inte.

Dessutom hade jag PMS, vilket automatiskt ger mig ångest. Jag har alltid varit känslig för hormonsvängningar och såhär i förklimakteriet är det värre än någonsin.

Framåt fredagen hade jag trillat ned i ångesthålet och ångesten låg som en korsett runt mitt bröst. Jag kunde knappt andas och än mindre sova. Jag hamnade i en ond cirkel. När jag inte sover, förvärras alltid ångesten, som samtidigt är den som håller mig vaken.

Lärdomar? Först och främst måste jag bli bättre på att vakta på balansen. Särskilt när det är som mest stressigt, måste jag ta mig tid för återhämtning. Sedan behöver jag träna på att få till sömnen, även i perioder av ångest. Kanske genom att ta tupplurar, sova andra tider, eller vad som helst, som gör att jag ändå får ihop mina timmar. Sömn måste vara prio nr 1, för när jag får till den, släpper också ångesten. 

Myten om det manliga konstnärsgeniet

Inleder dagen med att läsa brevet från Dylan Farrow, Woody Allens dotter, där hon beskriver hur hon blivit utsatt för sexuella övergrepp av Woody Allen under sin barndom. Och hur de har gjort extra ont, när Hollywood konstant hyllat honom.

Vad är det som gör att vi går med på att stora (manliga) konstnärer får bete sig hur som helst? Hur kan konsten vara en ursäkt för att bete sig som ett svin? Hur kan vi fortsätta hylla dem som skadar så många människor runt omkring sig? Och vad har vi själva för del i övergreppen, genom att tillåta dem att hålla på?

På senare tid har jag börjat fundera allt mer över alla oss som finns runt omkring narcissisterna; vi som lever i skuggan av dem, men som också ger dem näring.

Jag har själv varit en musa i många, många år. Istället för att odla min egen kreativitet, har jag odlat männens bredvid mig.

Inte så sällan har jag också sett hur de har kunnat bete sig som svin, men ursäkta sig med sin konst. Och alla vi runt omkring har accepterat det.

Min ex-man är ett tydligt exempel. Han har förstås inte Woody Allens status och har - tack och lov - inte heller betett sig lika illa. Men han är ändå ett typexempel på hur narcissismen frodas i kreativa kretsar. Tre barn med tre olika kvinnor, gift med ytterligare ett par - och på många sätt ett svin. Han har svikit sina söner och betett sig fruktansvärt illa mot sina ex-kvinnor. Men han fortsätter att vara hyllad för sitt skapande, och det blir en ursäkt för allt annat.

Kanske är det därför Dylan Farrows berättelse gör mig så upprörd. Jag har fått nog av självupptagna, narcissistiska män, som kan använda konsten som ursäkt för att bete sig som svin. Och jag är trött på att vi låter dem hållas.

Att släppa taget

Vaknade kl 6 i dag också. Mardrömmar om såväl studenter som sonen. Usch, vad jag hatar att trilla ned i detta ångesthål!

Två saker bekymrar mig. Det ena är att sonen inte är frisk och, framför allt, att han inte verkar vilja bli frisk. Jag har försökt allt, men inget hjälper. Snart ger jag upp. Han måste själv vilja bli frisk för att behandlingarna ska ha någon effekt.

Jävla, förbannade sjukdom - jag hatar den!

Det andra är studenterna. Jag har försökt att designa en lärorik kurs, men många bjuder inte till. De kommer inte på lektionerna, de deltar inte i diskussionerna, de är lite som min son: de vill inte! De vill inte lära, de är inte nyfikna.

Nu är jag förstås orättvis, för det finns också undantag. En del är fantastiska, framför allt många av de utländska studenterna. Men många svenska studenter är helt omotiverade. Vad gör de där? Varför tar de upp plats?

Just nu känns det supersurt att jag lägger så mycket tid på dem, när de bara möter mig med ett massivt ointresse. Varför ska jag jobba dygnet runt för folk som inte vill ha mig som lärare? För att inte tala om hur irriterande det är att de håller mig vaken om nätterna.

De senaste dagarna har jag mer och mer börjat fundera över att lämna Handels. Jag är trött på mentaliteten, både bland studenter och fakultet. Så snart sonen flyttar hemifrån ska jag börja se mig om efter ett nytt jobb, som är mer meningsfullt!

Tills dess ska jag försöka lära av det som sker. Kanske bör jag helt enkelt bara släppa taget om de som inte vill. Vare sig det är min son som inte vill bli frisk eller mina studenter som inte vill lära. Om de inte vill, är det ändå inget jag kan göra.

Snäll-helg

När jag är såhär sliten, försöker jag vara extra snäll mot mig själv. Jag stretchade istället för att träna styrka i morse. Jag såg en film och åt ett paket havreglass i sängen i kväll. Jag tiggde till mig några extra kramar av sonen.

Det hjälper lite grann - och tanken är att jag ska fortsätta hela helgen. Tyvärr måste jag förstås jobba en massa, men däremellan ska jag satsa på att vara extra snäll mot mig själv.

Stress & träning

Det är förstås viktigt att träna när stressen är hög. Ändå är det svårt. Jag blir så slut på kvällarna att jag knappt orkar ta mig hem. Än mindre till gymmet. Det går bara inte.

Och så sover jag dåligt. I morse vaknade jag till exempel alldeles för tidigt, efter att ha drömt mardrömmar om studenter och tentor. Jag kunde inte somna om, utan gick till sist upp och gjorde en tenta istället. Sedan skulle jag ha gått och tränat, men jag kände mig så ruggigt sliten att jag inte riktigt vågade. Jag tror inte på kombinationen sömnbrist och hård träning.

Istället körde jag ett lugnt pass hemma, vilket var precis vad jag behövde. Även när det kommer till träning, måste man vara snäll mot sig själv. 

92 timmars arbetsvecka

Den här veckan står jag sammanlagt 17 timmar i sal. På högskolan beräknas en salstimme motsvara fyra arbetstimmar. Således lägger jag 68 timmar på undervisning den här arbetsveckan.

Därutöver har jag spelat in två tv-program, vilket sammanlagt tog ytterligare åtta timmar. Och så har jag skrivit/kommer jag att skriva två rekommendationsbrev till forskarstudier, en forskningsansökan och en krönika. Vad är jag uppe i då? 92 timmar, kanske.

Lägg därtill vernissage och födelsedagsfirande plus ett par hundra mejl - och det är bara att inse att det har spårat ur!

Jag är helt slut - och vill bara gråta. 

Tillbaka i rutan

För åtta år sedan jobbade jag ett par säsonger som programledare på SVT. Det var en smärtsam, men nyttig erfarenhet.

Jag ångrar inte att jag gjorde det, men jag har inte heller längtat tillbaka.

Ändå ställde jag upp på att spela in ett par program i dag. På ett sätt var det kul. Det finns saker jag gillar med tv. Jag gillar känslan av att arbeta i ett team, jag gillar att sitta i sminket och småprata, jag gillar att dricka kaffe i pauserna. En av kameramännen arbetade jag med för åtta år sedan, och det kändes otroligt tryggt att veta det var han som stod bakom kameran.

Men efteråt kommer alltid skammen. Jag känner mig alltid så extremt dålig, så korkad, så ytlig. Alla andra uttrycker sig så väl, medan jag knappt kan få fram en klok tanke. Vad gör jag där? Varför tar jag plats?

Samtidigt kan jag tycka att det inte bara var mitt fel. Vi var flera som skulle prata, men det var väldigt lite dialog - och väldigt mycket monolog. Det passar inte mig.

Jag vill prata med människor, inte till människor.

Orosmolnet

Nu har orosmolnet vaknat igen. Gigantisk konflikt med sonen i går kväll. Fem timmars orolig sömn i natt. Min oro är som en vulkan. Inuti mig finns en blåsbälg, som sprutar ut oro med jämna mellanrum. Det bildas orosmoln.

Det värsta är att jag inte vet om det finns någon fog för min oro, eller inte. Är det inbillning eller en varningssignal?

Ofta har oron visat sig vara befogad. Ibland har det tagit ett tag, men sedan har jag fått bekräftelse. Som senaste gången sonen hade ett återfall. Det hade varit lugnt ett tag, men plötsligt kom min oro tillbaka. De sömnlösa nätterna. Bråken. En vecka senare visade det sig att jag hade rätt; han hade ett återfall.

Inom vården säger man faktiskt att inget är viktigare än en mammas intuition. Vi kan känna när våra barn inte mår bra.

Ändå är processen jobbig, för i samma sekund som jag konfronterar honom, kommer anklagelserna. Då är det jag som gör honom sjuk. I går kväll fick han mig för tusende gången att bryta samman, känna mig som världens sämsta mamma och få dåligt samvete. För att jag inte litar på honom.

Men hur ska jag kunna lita på honom? Eller, rättare sagt, på sjukdomen? Gång på gång har det uppdagats att han ljugit för mig. Senast igår erkände han att han ljugit för mig i november. Lögnerna hör till sjukdomsbilden. Jag försöker tänka att det inte är sonen som ljuger utan Ed, som jag kallar den här förbannade, jävla, vidriga sjukdomen.

Det värsta är att lögnerna gör mig galen. De förvrider hela verkligheten. När jag gång på gång får höra att jag bara inbillar mig saker, hur ska jag då kunna lita ens på mig själv? Och när lögn efter lögn uppdagas, hur ska jag kunna lita på min son?

I november tyckte jag till exempel att det såg ut som om han förlorat i vikt igen. Helt kallt sa han att det inte stämde; att mina ögon hade fel och att klinikens mätningar visat att han inte alls hade gått ned. I går klämde han fram att han hade ljugit och att han visst hade minskat i vikt. Mitt ögonmått hade alltså varit rätt. Och det var inte första gången.

I somras var det ännu värre. Då lurade han både mig och läkarna så att det stod härliga till. Ändå kände jag hela tiden att något var fel, att något inte stämde. Siffrorna sa att han var på rätt väg, men min känsla sa att det var tvärtom. En månad senare bröt han samman och berättade att han lurat oss allihop.

Nu tycker jag återigen att det ser ut som om han minskat och att han plötsligt börjar visa tecken på att må sämre igen, efter en fullkomligt fantastisk tid. Under julen har det verkligen varit bra, men sedan några dagar tillbaka har jag lagt märke till små, små tecken på att allt inte står rätt till. I går konfronterade jag honom - och det slutade alltså, som vanligt, i KAOS.

Hans sjukdom liknas ibland vid cancer, men det finns tre väsentliga skillnader. Nummer ett är att det knappt finns någon vård att få. Trots att han står under bevakning, får vi ingen offentlig vård. Det är ju helt galet! När sonen blir frisk, ska jag ta upp kampen mot systemet!

Nummer två är att dödligheten är mycket högre än för cancer. I hans åldersgrupp tar sjukdomen livet av många fler än vad cancern gör. Därför är det så absurt att det saknas vård.

Nummer tre, som förstås är minst allvarlig, är att det till sjukdomsbilden hör att ljuga, anklaga och knäcka dem som bryr sig. I andra länder är det därför vanligt att även föräldrarna får hjälp, men inte i Sverige. Jag kan till exempel tycka att det är konstigt att vår husläkare, som är just vår husläkare, inte en enda gång har frågat hur jag mår i alltihop.

Ändå har jag nog varit relativt gynnad. Sonen är ju smart som få och väldigt verbal, men han är i alla fall inte våldsam. Andra föräldrar har fått uppsöka sjukhus efter att ha blivit fysiskt misshandlade av sina barn. Det har i alla fall jag sluppit.

Nu är det dessutom slut på alltihop. Sonen har fyllt arton år och då har jag inte ens någon legal rätt att lägga mig i. Ibland har jag tänkt att Ed väntat ut hans artonårsdag för att bli av med mig. Nu får jag inte ens längre ta del av hans medicinska tillstånd; nu kommer han att kunna ljuga hur mycket som helst för mig. Och jag har inte heller rätt att tvinga honom till vård.

Jag får helt enkelt bara hoppas på att det kommer att gå bra. Jag måste släppa taget och lita på att han själv tar ansvar för sin hälsa. Att han själv vill bli frisk. Jag har sagt att jag alltid kommer att finnas där och stötta honom och att jag alltid kommer att bidra ekonomiskt, om han behöver hjälp att bli frisk. Så mycket mer kan jag egentligen inte göra. Annat än att hoppas och att be. Jag borde kanske gå i kyrkan i dag; det är ju ändå söndag - och vi behöver verkligen Guds hjälp här hemma. Eller, i alla fall, någons.

Det värsta är nog att jag känner mig så oerhört ensam. Hans pappa har valt att helt ställa sig utanför och det finns ingen annan, nära familj. Jag har ingen partner, inga syskon. Det är bara sonen och jag, och när vi brakar ihop, finns det ingenstans att vända sig eller ta vägen. Det är så himla jobbigt. Och parallellt har jag just nu min allra värsta arbetsperiod på hela året, med åttiotimmarsveckor fram till början av april. Jag vet inte hur jag ska orka; om jag ens kommer att orka. Vi får se.

Min träning

Målsättningen är att hinna träna följande:

Måndag: VILA
Tisdag: Gentle Hatha Yoga 70 (hemma)
Onsdag: Power Results m Adam
Torsdag: Pilates m Adam
Fredag: Styrka m Adam
Lördag: Vinyasa Flow 90 m Sandra/Anna
Söndag: Spin 60 & Core m Carol

Tyvärr hinner jag inte alltid, och inte heller kommer jag alltid loss exakt de här tiderna, men såhär ser i alla fall målbilden ut. 

När drömmar blir sanna

Gårdagen inleddes med att jag äntligen hann med en fantastisk klass styrka för min absoluta favoritinstruktör, Adam - och det gjorde mig hög på endorfiner. Jag älskar verkligen hans klasser!

På eftermiddagen undervisade jag min nya masterklass. Det gav mig både ångest och lycka. Ångest över att jag inte har förutsättningar att vara en bra lärare; lycka över att klassen är så otroligt bra. Det var länge sedan jag hade så skärpta studenter; de är outstanding!

Och det är så vansinnigt kul med mångfalden. De kommer från alla håll; finans-, management- och marknadsföringsstudenter, humanister och räknenördar, kvinnor och män, av olika nationaliteter.

I går hamnade vi till exempel i spännande diskussioner om varför Kina har högre jämställdhet när det kommer till chefspositioner än exempelvis Tyskland och Sverige. De två kinesiska studenterna bidrog friskt och alla var nyfikna och bjöd till.

Jag är så otroligt tacksam över att jag har förmånen att få undervisa så fantastiska studenter!

På kvällen var jag på premiär på Operan. The Emperor. Jag älskade första akten, koreograferad av Örjan Andersson, men var lite mindre förtjust i den andra, av norska Jo Strömgren, som aldrig varit min favorit (jag drömmer fortfarande mardrömmar om hans fotbollsföreställning...). Handlingen var i och för sig bra och gripande, men för mig handlar dans så mycket om rörelse - och där var jag inte lika imponerad. Örjan Andersson, däremot, hade skapat en otroligt fin föreställning. Dessutom njöt jag - för andra gången den dagen - av mångfalden på scen.

Operan är annars ett märkligt ställe. Det var länge sedan jag var bjuden på premiär där, med bubbel och allt i pausen, men som alltid kände jag mig lite fel. Visserligen hade jag förstås många vänner där, men det finns också ett operaklientel som är så otroligt långt ifrån den jag är. Alla ansiktslyfta tanter, till exempel. Jag har ju aldrig trivts bland överklassen och de känslorna väcks till liv på Operan - hur fantastiska föreställningarna än må vara.

Tyvärr är klass den tråkiga sidan av kulturen. Bättre i Sverige än på andra ställen, förstås, men ändå.

Väl hemma fick jag en pratstund med min extremt företagsamma son. Förutom att gå i skolan, hade han hunnit besöka Proventus och diskutera sin kommande film om Israel samt prata med Sveriges riksdag, Sveriges Kommuner & Landsting, Moderaterna och Socialdemokraterna. Ett annat av hans många andra projekt är nämligen att ordna en Almedalsvecka för gymnasister.

Utöver det kandiderar han till ordförandeposten för Model UN på sin skola (även om han tror att han kommer att förlora, eftersom hans motståndare är en svart kvinna - och som vit man på en internationell skola kommer han aldrig att ha en chans mot henne) och till styrelsen. Och eventuellt, om han förlorar Model UN, till elevrådet. Dessutom funderar han på att själv engagera sig politiskt.

I dag får han dock lägga ned engagemanget. Det är nämligen städdag och städningen är ju hans ansvar. Jag tvättar och diskar, han städar och så delar vi på ansvaret för maten.

Själv har jag smitit till jobbet, eftersom jag har sjukt mycket att göra. Innan dess hann jag dock med en helt fantastisk yogaklass på Yogashakti. En Vinyasa Flow med Sandra, med fokus på magen, vilket var PRECIS vad jag behövde! Vi gjorde magmassage, massvis av coreövningar och framför allt rotationer - och efteråt var min mage så glad, så glad! Särskilt som vi avslutade med en lång meditation.

I ärlighetens namn är det precis det här jag behöver: konstnärliga upplevelser, tuffa träningspass, yoga och meditation samt intellektuella diskussioner med såväl studenter som sonen. Så enkelt är det.

Vad är det Disney har som slogan? "Där drömmar blir sanna"? Precis så upplever jag mitt liv när jag får förmånen att ta del av konst, träna, yoga, meditera, undervisa och umgås med min son!

Tacksamhetsdusch

På förmiddagen sköljer tacksamheten över mig. Jag känner mig så oerhört tacksam för:

* min underbara, fina son, som verkligen är på bättringsvägen - och inget är viktigare!
* mina fantastiska vänner, som oroligt hör av sig när jag är sjuk.
* min otroligt omtänksamma chef, som tror på mig som ingen någonsin gjort förut.
* världens bästa förläggare, som erbjuder mig förskott på en bok - WOW!
* mina underbara kollegor, som L, som messar mitt i natten för att berätta att han läst en bok som jag rekommenderat - och att han älskar den lika mycket som jag gör. Sådant gör mig glad.
* alla mina engagerade studenter, som lär mig så mycket varje dag.
* världens bästa tränare A, som jag äntligen fått köra ett pass Pilates för igen.
* min mage, som inte fått några nya anfall och som klarade Pilates.

Ja, listan kunde göras längre, men det här är några av dem jag haft kontakt med de senaste tolv timmarna. Jag är en otroligt lyckligt lottad människa!

Vilka HHS-studenter ser som ledare

Den här veckan har jag startat tre seminarieserier/kurser med sammanlagt 146 studenter. Alla har inledningsvis fått göra samma övning: "Tänk på en ledare - och skriv namnet på en post-it".

Slående var att två amerikanska män sopade banan med resten: Steve Jobs & Obama. Det var överlägset flest som tänkte på dem i alla tre grupperna. I en klass var det faktiskt hela 25% som tänkte på Steve Jobs - och det säger väl allt om tidens anda?

Nedslående var att kvinnorna som vanligt var i minoritet. I masterklassen var det färre än 10% som tänkte på kvinnor. Bland kandidaterna såg det lite bättre ut.

Förvånande var att det i en av mina kandidatklasser var drygt 10% som tänkte på sina föräldrar. Det har jag aldrig varit med om förut.  Vad beror det på?

Slående var också att så många tänkte på politiker. Många fler tänkte på politiker än företagsledare. Det kanske man inte heller skulle vänta sig på en handelshögskola.

Masterklassen gjorde sedan fantastiska analyser av mönstren och påpekade bland annat hur otroligt få som kom från andra platser än Amerika; från Asien, till exempel. Eller Afrika. Och hur de flesta var så mediala. För att inte tala om hur lika studenterna var varandra i sina val. Det spelade ingen roll varifrån de kom; de flesta valde ändå Steve Jobs eller Obama. Väldigt få valde "vanliga" företagsledare eller chefer - eller folk de över huvud taget hade haft någon kontakt med. Vanliga människor sågs uppenbarligen inte som "ledare".

Är det inte intressant? Jag älskar sådana här övningar - och jag ser också fram emot att ha dessa studenter. Hittills bådar diskussionerna, engagemanget och analyserna väldigt gott. 

Ledarskap & kreativitet

Tidigt i morse var det dags för seminarium på Vinnova. Re-create. Om ledarskap & kreativitet.
Bra personer i publiken och bra diskussioner. Den som orkar, kan se hela webbsändningen här. Annars får du nöja dig med en bild lånad från Vinnova.

(Jag är den där personen längst fram som hänger på bordet - fortfarande inte helt återhämtad efter gallstensanfallet. Att inte kunna stå upprätt är en klar nackdel en dag som denna, då jag ska stå/hänga på scen i sammanlagt fem timmar...)

Farligt med fett?

Gårdagsnatten var verkligen förfärlig. Det kändes ungefär som att föda barn, eller lite värre. Och det var först på kvällen som smärtan släppte.

I natt har jag kunnat sova, speciellt hopkurad på vänster sida. Höger gör lite ont, vilket tyder på att det är gallan som trasslar. Jag misstänker att det var ett gallstensanfall.

Det verkar alltså som jag måste lägga om min diet rätt rejält. Jag har i några år ätit mycket fett, nyttigt fett, javisst, men ändå fett. Som så många andra. Nötter, nötsmör, ägg, kokosolja, etc. Sådär som det är väldigt modernt att äta.

Den första fråga jag fick från sjukvården var också om jag följde LCHF. Gallbesvären har tydligen ökat enormt med den typen av högfettsdieter. Jag följer förstås inte LCHF (hos oss kommer inga dieter innanför dörren!), men jag äter absolut mer fett än jag gjorde förut. Fett håller mig mätt och smal, men uppenbart kan det också vara farligt.

Så det första jag ska göra är att skippa fettet. Sluta med nötter, nötsmör, ägg och kokosolja. Det känns konstigt och lite läskigt, men så får det bli.

Därefter måste jag läsa på mer. Stekt och friterad mat äter jag aldrig, så det är inget problem. Gurka, äpple, päron, paprika och kål är saker man ska undvika, och det borde ju inte vara så svårt. Rökt och fet mat, som lax, är tydligen inte heller bra - och där finns ännu en bov i mitt liv. Det är slut med lax nu.

Mjölkprodukter tyckte företagshälsovården också att jag borde utesluta, men det gör jag ju redan, så det är inget problem. Frukosten som nu är havregrynsgröt och mandelmjölk verkar i alla fall gå bra, även om havremjölk tydligen är att föredra. Likaså gick det bra med både vindruvor till mellanmål och kycklingfilé med ris till middag.

Kanske får jag alltså ställa in mig på tråkig kost ett tag framöver, tills jag kommit underfund med vad jag har för problem. Först 5 februari ska jag på undersökning.

Gallsten eller magsår?

Efter den förfärliga natten, då jag låg i fosterställning i kramper och inte kunde sova alls, klarade jag ändå att starta kursen. Någon gång fick jag vika mig dubbelt, men i det stora hela stod jag på benen.

Direkt efter ringde jag företagshälsovården. Gallsten eller magsår var deras spontana gissning. Nu är jag satt på en snäll diet och sedan ska jag dit och undersöka mig. Tyvärr tog det evigheter att hitta en tid som jag inte undervisade, vilket fick sköterskan att utbrista att jag nog också måste se över min livsstil.

Kan stressen vara en bov? Det är såklart att jag har haft en tuff höst, som ensamstående mamma till ett sjukt barn. Och det är uppenbart att det är knäppt att jag alltid prioriterar studenterna framför min egen hälsa. Under mina 20+ år som lärare har jag bara ställt in en enda föreläsning, och då låg jag på SÖS akut. Likaså har jag bara varit sjukskriven en enda gång under hela mitt yrkesliv. Jag är löjligt lojal och plikttrogen.

Själv börjar jag dock luta åt att det är gallan. Dels för att anfallet kom så plötsligt, dels för att det kom efter ett par skedar jordnötssmör. Och för att det ändå är bättre nu; om än inte bra. Jag får nog ställa in mig på att äta snäll mat den närmsta tiden och undvika nötter och fett, som jag annars äter rätt mycket av.

I dag tar jag också vilodag från träningen.

Ont i magen

I går kväll, efter träningen, innan middagen, åt jag ett par skedar jordnötssmör och en apelsin. Det skulle jag inte ha gjort. Jag fick så himla ont i magen.

Och det har bara fortsatt hela natten. Jag har aldrig haft såhär ont i magen förut. Jag vet inte vad det är. Det känns som magkatarr, sådär som jag hade i tonåren. Men det gör tusen gånger ondare.

Jag mår inte illa och jag har inga problem att äta, men jag har konstant superont i mellangärdet. Vad kan det vara?

Till saken hör att jag för ett par veckor sedan började få halsbränna, vilket jag heller inte haft förut. Sedan blev det bättre tills i går kväll, då det alltså smällde till.

Funderar på om jag till och med borde ringa företagshälsovården. Det känns faktiskt inte bra och jag fasar för att jag just den här veckan ska starta tre kurser, måndag, tisdag och onsdag. Vad händer om jag blir sjuk?

Nätdejting

En av mina nyårsintentioner var att börja nätdejta. Det känns som något man måste prova på; inte minst för att hänga med. Till och med min idol, den drygt åttioåriga sociologen Zygmunt Bauman, har ju skrivit om nätdejting.

Hittills har jag varit duktig. Jag har lagt upp profiler på ett par sajter, mejlat med flera samt till och med träffat ett par. Och det har ändå bara gått ett par veckor. Det tycker jag är bra jobbat.

Tyvärr verkar det ta en massa tid, så jag är lite inne på att jag nog måste ta en paus den här perioden, då jag har dubbel undervisning. Sedan kanske jag gör ett nytt försök fram emot våren.

Även om jag inte är helt säker på att jag egentligen behöver nätet. Jag träffar ändå en massa män både via jobbet och privat. Och jag tycker nog att det är lättare att först känna om det finns någon form av fysisk attraktion och sedan gå vidare, än tvärtom. Nätet blir på något sätt avigt för mig. Man börjar liksom i fel ände.

Däremot är jag inte särskilt blyg och skäms inte heller över att nätdejta. Jag har inga problem med att bli igenkänd och jag tycker inte heller att det är jobbigt att ses IRL, så det känns bra. Det finns ju ändå inget skamligt med kärlek. Tvärtom.

Blev annars glad av att träna i dag. En timmes spinning och en halvtimmes core. Hade jag bara tid, skulle jag träna flera pass varenda dag. Drömmen vore att varje söndag inleda med yoga kl 9.30, fortsätta med zumba kl 11, äta lunch och sedan träna ett pass med instruktör kl 14 för att direkt fortsätta med nämnda spinningklass kl 16 och därefter en core kl 17, innan jag skulle avsluta med en yin yoga kl 18. Någon gång ska jag banne mig göra det, som ett eget litet konvent. Och ja, jag vet att jag lider av något slags träningsnarkomani.

Intuitiv träning

Det blev en väldigt bra födelsedag i går. Kvällen firade vi på Farang, där vi åt den godaste curry jag någonsin ätit och planerade sommarens resa till Kina, Korea & Japan. Sonen ska skriva uppsats och jag ska försöka få till en forskningsstudie, så det blir en kombinerad studie- och semesterresa för oss båda. Perfekt - och så himla kul!

Innan hade sonen hälsat på sin lillebror på Karolinska, och jag hade varit och tränat. På gymmet fick jag plötsligt en insikt. Eller, rättare sagt, två. En var att det nu är precis fem månader kvar tills jag fyller 50. Den andra att jag måste tillbaka till mitt gamla sätt att träna. Intuitivt, istället för att följa ett förutbestämt schema. Inte yoga en månad i sträck eller räkna NTC-minuter, utan istället lyssna på min kropp och varva olika sorters träning.

Därför stängde jag av NTC-programmet efter en kvart och bytte istället till tung styrketräning. Det kändes jättebra! Precis vad jag behövde!

I dag gick jag till studion och yogade ett skönt, svettigt Vinyasa Flow. Det kändes också helt rätt, och i dag - när jag inte längre följde ett schema - var det kul att kliva upp på mattan igen.

Nu ska jag fortsätta såhär: lyssna på min kropp, varva olika sorters träning - och träna mycket! Då trivs jag allra bäst! 

Hipp, hipp, hurra!

Tidig morgon. Hembakad dajmtårta och presenter i soffan. Falsksång. Glada, trötta miner. Sonen är nu 18 år!

Lite bortskämd är han allt, men så är han också mitt enda barn. Han fick körkort i present av pappan & mig tillsammans. Och så en ny dator av mig. Plus lite böcker och filmer. Pengar av mormor & morfar & farmor och fina tröjor av min kompis K.

Tyvärr blir det inte världens roligaste födelsedag. Hans lillebror, som är tio år, opereras på Karolinska i dag, så i eftermiddag ska han dit och hälsa på. Det är en jättestor operation, där lillebror ska ligga sövd i åtta-nio timmar. Pappan är förstås på sjukhuset hela dagen, så han kan inte fira artonårsdagen alls. Men sonen är förstående och tycker bara synd om sin lillebror.

Att leva i en "modern" familj har sina sidor. Sonens pappa har tre barn, med tre olika kvinnor, och är omgift med en fjärde. Sonen är mellanbarnet. Han har en äldre bror och så lillebror. Lillebror kom till under ett kort förhållande, som tyvärr överlappade med vårt, med en helknäpp kvinna. Hon är till exempel inte ens med sin son på sjukhuset, vilket är så absurt att jag knappt kan tänka på det. Hur kan man inte vara med sin tioåriga son när han gör en jättestor operation????

Jag har aldrig haft någon respekt för henne, och vi blev ruggigt osams för många år sedan, när hon drog in mig i deras vårdnadstvist, som hon - tack och lov - förlorade!

Själv tillhör jag dem som tycker att jurister inte ska blandas in i familjerelationer. Jag har varit arg och ledsen på min ex-man, men jag skulle aldrig komma på tanken att gå till domstol eller begära enskild vårdnad. Aldrig i livet.

Istället har vi försökt att samarbeta så gott det går. Sonen har visserligen enbart bott hos mig, men pappan bodde länge tvärs över gatan, så i princip träffade han oss båda två varje dag, utan att behöva flytta mellan oss. Det var verkligen den optimala lösningen!

I det stora hela tycker jag att livet har blivit bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag är så oerhört tacksam över att det blev som det blev. Under sonens första sju år, levde vi tillsammans, hans pappa och jag. Vi reste mycket, bland annat runt Australien, när sonen var fem:

Sedan följde ett par turbulenta år, då pappan fick lillebror och levde tillsammans med den här galna kvinnan, innan det lugnade ned sig och pappan flyttade in i lägenheten mittemot oss, med sin nya fru, som är toppen. Hon hade dessutom tidigare varit hans assistent och agerat extramamma åt sonen ända sedan han var bebis, så det var också en optimal lösning. Vi har en så bra relation att jag till och med var bjuden på deras bröllop.

Även om det inte blev en kärnfamilj, blev det alltså toppen. Jag har älskat att leva ensam med sonen och skulle inte ha velat ha det på något annat sätt. Vi har stått varandra väldigt nära och han har vuxit upp med att ta halva ansvaret hemma, vilket kommer att göra honom till världens bästa man! Han är en klippa på att städa, handla, laga mat, sköta hushållsbudgeten och leva jämställt!

Eftersom jag har förmånen att ha världens bästa jobb, har det också fungerat väldigt bra rent praktiskt. Jag har alltid kunnat arbeta korta dagar på jobbet och sköta resten hemifrån. När sonen var liten hämtade jag honom alltid tidigt på dagis och jag var alltid hemma när han kom från skolan; nästan som en hemmafru. Fast fri och oberoende.

Dessutom kunde vi resa massvis. Först mycket i Sydafrika, där jag hade ett projekt under några år. Vi hann både med safaris och en massa omvälvande resor ut i kåkstäder och fattiga områden. Såhär efteråt har jag förstått att dessa resor formade sonen - och hans medvetenhet - mer än något annat. Redan som nioåring var han oerhört medveten om orättvisorna i världen, och sedan dess har hans enda och stora intresse varit att göra världen bättre. Här vid Mandelas cell på Robben Island:

Parallellt hann han också med att vara mycket i Asien. Lite grann med mig, men mest med sin pappa, som framför allt arbetar mycket i Japan. En fördel med att vara skilsmässobarn är ju att man får resa dubbelt. På resorna i Asien låg fokus inte på fattigdom, men däremot utvecklades hans stora intresse för filosofi och religion genom mängder av tempelbesök och ritualer:

Vid sidan av Afrika och Asien, har det också blivit mycket Amerika. Jag har ju bott i både Canada och USA och har många vänner kvar, så nästan vartenda år har vi också varit där. Vi har tågluffat runt USA flera gånger och besökt sammanlagt 44 stater och vi har varit massvis i Montréal, hos vår "extended family", d v s hos mina bästa vänner, vars barn numera är sonens bästa vänner. Dessutom har vi så gott som varje sommar levt lyxliv hos vänner i the Hamptons, som en kontrast till de övriga resorna. I USA väcktes också sonens intresse för historia och politik:

Och så har vi förstås haft vårt älskade Gotland, hos mormor och morfar, så lite svenskt lantliv har det också blivit varje sommar.

Sonen är annars en riktig södergrabb. Född på SÖS, uppvuxen vid Hornstull och sedan Mariatorget. Tolv hela år på Södermalmsskolan (eftersom han började i en speciell förskoleklass redan när han var fyra) och nu gymnasium vid Skanstull. Bortsett från ett år i Kansas, har han aldrig lämnat Södermalm, vilket också gjort honom till den han är: medveten och tolerant.

Än återstår förstås många formativa år, bland annat på universitetet, men basen är nog redan formad. Och jag måste säga att den känns blev väldigt bra, vilket känns skönt, nu när han är myndig!