16 februari 2014

Den onda stresspiralen

Som så många andra, kvinnor och män, har jag ägnat en stor del av mitt liv åt att känna mig missnöjd med och försöka förändra min kropp.

Jag har bantat och gått upp igen, bantat och gått upp igen... När jag var som smalast, i vuxen ålder, vägde jag 58 kilo. När jag var som tjockast, utan att vara gravid, vägde jag 86 kilo. Det är en skillnad på nästan trettio kilo - och det säger väl allt om min jojo-bantning!

För några år sedan bestämde jag mig för att sluta banta. Jag gick en kurs i Mindful Eating, jag la parallellt om kosten och jag började träna mer regelbundet än förut. Sakta, utan ansträngning, droppade jag ned till 72-74 kilo och la mig där konstant. Perfekt!

Men så kom den här helvetes perioden, med tredubbel undervisning och magbesvär. Plötsligt var jag tvungen att lägga om matvanorna igen, från min framgångsmodell till... jag vet inte vad.

Dessutom trillade jag återigen ned i den onda stresspiralen, som jag så lätt hamnar i. Timmarna på dygnet räckte plötsligt inte till, det blev svårt att slita sig från jobbet och jag var samtidigt så trött att jag inte orkade träna.

I morse ställde jag mig på vågen och självklart hade jag gått upp igen. Det visste jag. Det kände jag. Kombinationen dåliga matvanor + lite träning + gigantisk stress leder ofelbart till övervikt.

De senaste veckorna har jag arbetat kring 80-90 timmar i veckan, trots att jag inte har betalt för mer än 36. Bara det är ju galet. Utan tvekan borde jag kunna dra ned arbetstimmarna till 70-80 - och ta mig tid att träna en timme om dagen. Eller hur?

Maten har jag inte riktigt hittat rätt med. Innan jag fick ont i magen, hade jag hittat världens bästa modell. Jag åt mycket nyttigt fett, inga mjölkprodukter och väldigt lite spannmål. Jag åt mycket och ofta och mådde jättebra, tills dess att jag plötsligt började få väldigt ont i magen.

Läkarna misstänker att jag hade ett gallstensanfall, vilket gör att en massa fet mat hamnar på svarta listan: ägg, nötter, nötsmör, rökt lax, etc. Sådant som jag brukade äta. Men troligtvis har jag också magkatarr, vilket gör att jag bör äta mer snabba kolhydrater än förut. Således är jag tillbaka vid en ny kostmodell, som än så länge känns helt främmande.

Till frukost blir det havregrynsgröt med havremjölk och blåbär samt en havrelatte. Havre sägs vara jättebra för magen - och frukosten fungerar väl OK, även om jag saknar min gröna smoothie.

Till lunch blir det oftast någon form av mikromat, exempelvis från Gooh, eftersom jag sällan hinner gå ut och äta (och ofta äter framför datorn). Typiskt exempel på stressmat, med andra ord. Inte bra.

Till mellanmål blir det någon bar, eftersom jag oftast är på språng. Raw bar känns ändå OK.

Till middag blir det antingen bra hemmalagad mat med sonen eller take-away. Vi bor i take-away heaven och brukar varva mellan falafel från Falafelbaren, nudlar från Steam, thaimat och sushi. Thaimaten känns inte toppen, så den borde jag nog skippa, men resten går bra.

Kanske räcker det med att jag gör lite mini-justeringar för att må bättre. Jag borde kanske försöka äta en bättre lunch och aldrig framför datorn! Jag borde också se till att alltid få i mig en Raw Bar. Och jag borde undvika thaimaten, som ger mig ont i magen.

Men ändå viktigare är nog att prioritera träningen igen. I dag är det precis fyra månader tills jag fyller 50 - och då vill jag känna mig i form!

Den här första veckan kommer att bli ett helvete. Jag ska på två internat och jag är bokad från morgon till kväll, nästan varenda dag. Men även då borde det faktiskt gå att klämma in träning, om jag är lite smart. Och klarar jag bara nästa vecka, då blir resten av terminen en kaksmula!

Snart går jag nämligen in i stora rättningsdimman och den är på många sätt ett helvete. Jag har 477 tentor och projekt att rätta fram till början av april. Men fördelen är att jag då styr min egen tid - och lätt kan lägga in träning varenda dag.

Nu ska jag börja ta hand om mig själv igen! Nu är det dags att bryta den onda spiralen!