Inleder dagen med att läsa brevet från Dylan Farrow, Woody Allens dotter, där hon beskriver hur hon blivit utsatt för sexuella övergrepp av Woody Allen under sin barndom. Och hur de har gjort extra ont, när Hollywood konstant hyllat honom.
Vad är det som gör att vi går med på att stora (manliga) konstnärer får bete sig hur som helst? Hur kan konsten vara en ursäkt för att bete sig som ett svin? Hur kan vi fortsätta hylla dem som skadar så många människor runt omkring sig? Och vad har vi själva för del i övergreppen, genom att tillåta dem att hålla på?
På senare tid har jag börjat fundera allt mer över alla oss som finns runt omkring narcissisterna; vi som lever i skuggan av dem, men som också ger dem näring.
Jag har själv varit en musa i många, många år. Istället för att odla min egen kreativitet, har jag odlat männens bredvid mig.
Inte så sällan har jag också sett hur de har kunnat bete sig som svin, men ursäkta sig med sin konst. Och alla vi runt omkring har accepterat det.
Min ex-man är ett tydligt exempel. Han har förstås inte Woody Allens status och har - tack och lov - inte heller betett sig lika illa. Men han är ändå ett typexempel på hur narcissismen frodas i kreativa kretsar. Tre barn med tre olika kvinnor, gift med ytterligare ett par - och på många sätt ett svin. Han har svikit sina söner och betett sig fruktansvärt illa mot sina ex-kvinnor. Men han fortsätter att vara hyllad för sitt skapande, och det blir en ursäkt för allt annat.
Kanske är det därför Dylan Farrows berättelse gör mig så upprörd. Jag har fått nog av självupptagna, narcissistiska män, som kan använda konsten som ursäkt för att bete sig som svin. Och jag är trött på att vi låter dem hållas.
Vad är det som gör att vi går med på att stora (manliga) konstnärer får bete sig hur som helst? Hur kan konsten vara en ursäkt för att bete sig som ett svin? Hur kan vi fortsätta hylla dem som skadar så många människor runt omkring sig? Och vad har vi själva för del i övergreppen, genom att tillåta dem att hålla på?
På senare tid har jag börjat fundera allt mer över alla oss som finns runt omkring narcissisterna; vi som lever i skuggan av dem, men som också ger dem näring.
Jag har själv varit en musa i många, många år. Istället för att odla min egen kreativitet, har jag odlat männens bredvid mig.
Inte så sällan har jag också sett hur de har kunnat bete sig som svin, men ursäkta sig med sin konst. Och alla vi runt omkring har accepterat det.
Min ex-man är ett tydligt exempel. Han har förstås inte Woody Allens status och har - tack och lov - inte heller betett sig lika illa. Men han är ändå ett typexempel på hur narcissismen frodas i kreativa kretsar. Tre barn med tre olika kvinnor, gift med ytterligare ett par - och på många sätt ett svin. Han har svikit sina söner och betett sig fruktansvärt illa mot sina ex-kvinnor. Men han fortsätter att vara hyllad för sitt skapande, och det blir en ursäkt för allt annat.
Kanske är det därför Dylan Farrows berättelse gör mig så upprörd. Jag har fått nog av självupptagna, narcissistiska män, som kan använda konsten som ursäkt för att bete sig som svin. Och jag är trött på att vi låter dem hållas.
