Det går verkligen inget vidare med min träning den här veckan. Precis när jag var på väg till yogan, dök sonen upp och var, för ovanlighetens skull, supersocial.
Som tonårsmamma måste man ta tillvara på sådana stunder!
Så istället för en Vinyasa Flow, blev det ett par timmars pratstund med sonen. Och sedan handlade vi och lagade mat tillsammans och fortsatte att prata över en god middag.
Och det var så mycket bättre än alla yogaklasser i världen!
Annars har jag haft ett par jobbiga dagar. Tanken var att vi skulle göra ett arbete tillsammans, men jag bemöttes enbart med antingen total ignorans eller rent motstånd. I de andras ögon var jag inte vatten värd. Jag var inte professor, jag kom från fel disciplin, jag var enda svensk och dessutom kvinna - jag saknade helt enkelt all legitimitet.
.jpg)
Istället för att släppa egot och låta det passera, blir jag i sådana lägen som en rysk docka. En sådan där med vikt i botten, som alltid ställer sig upp igen, hur mycket hon än tippar. Jag har till och med en sådan på mitt skrivbord - som en symbol! Jag är en rysk docka bland alla gubbar i akademin.
Genom årens lopp har dockstrategin blivit min överlevnadsstrategi. På Handels har det hänt tusentals gånger. Jag har blivit totalt förödmjukad av manliga professorer, jag har gråtit floder på toaletter och ibland också på möten - men jag har inte gett upp, utan fortsatt att tjata.
I dag och i går hade jag ett anteckningsblock vid min sida, där jag skrev upp varenda sak jag sa. Allt som var riktigt viktigt ringade jag in, och sedan fortsatte jag att upprepa det, om och om igen. Någon gång lyckades jag. En del saker fick jag till slut - efter att de blivit helt utmattade av mitt tjatande - igenom. Men mycket föll förstås bort.
Samtidigt är det sjukt tröttsamt för alla parter. Jag vet ju att jag inte är sämre än dem. Även om jag inte har en lika fin titel, har jag lika mycket att bidra med. Och jag vet att arbetet hade blivit bättre, om jag hade fått bidra.
Dessutom väcker behandlingen starka minnen från min barndom. Min pappa, som också är professor, behandlade mig på precis samma sätt. Han var totalt ointresserad av mina intressen och allt jag berättade bemöttes med total ignorans. Kanske är det därför jag inte ger upp. Jag har fått nog av att bemötas med tystnad, ointresse och förakt i min barndom. Och säkert är det också därför jag avskyr hierarkin i den akademiska världen så fruktansvärt mycket.
Garanterat är det också därför jag själv väljer att vara annorlunda som förälder; att lyssna på min son och låta honom vara med och bestämma. I dag sa han att även om vi är en liten familj, har han alltid upplevt att det finns en otroligt stor kärlek. Liten familj, men stor kärlek. Så fint!
Som tonårsmamma måste man ta tillvara på sådana stunder!
Så istället för en Vinyasa Flow, blev det ett par timmars pratstund med sonen. Och sedan handlade vi och lagade mat tillsammans och fortsatte att prata över en god middag.
Och det var så mycket bättre än alla yogaklasser i världen!
Annars har jag haft ett par jobbiga dagar. Tanken var att vi skulle göra ett arbete tillsammans, men jag bemöttes enbart med antingen total ignorans eller rent motstånd. I de andras ögon var jag inte vatten värd. Jag var inte professor, jag kom från fel disciplin, jag var enda svensk och dessutom kvinna - jag saknade helt enkelt all legitimitet.
Genom årens lopp har dockstrategin blivit min överlevnadsstrategi. På Handels har det hänt tusentals gånger. Jag har blivit totalt förödmjukad av manliga professorer, jag har gråtit floder på toaletter och ibland också på möten - men jag har inte gett upp, utan fortsatt att tjata.
I dag och i går hade jag ett anteckningsblock vid min sida, där jag skrev upp varenda sak jag sa. Allt som var riktigt viktigt ringade jag in, och sedan fortsatte jag att upprepa det, om och om igen. Någon gång lyckades jag. En del saker fick jag till slut - efter att de blivit helt utmattade av mitt tjatande - igenom. Men mycket föll förstås bort.
Samtidigt är det sjukt tröttsamt för alla parter. Jag vet ju att jag inte är sämre än dem. Även om jag inte har en lika fin titel, har jag lika mycket att bidra med. Och jag vet att arbetet hade blivit bättre, om jag hade fått bidra.
Dessutom väcker behandlingen starka minnen från min barndom. Min pappa, som också är professor, behandlade mig på precis samma sätt. Han var totalt ointresserad av mina intressen och allt jag berättade bemöttes med total ignorans. Kanske är det därför jag inte ger upp. Jag har fått nog av att bemötas med tystnad, ointresse och förakt i min barndom. Och säkert är det också därför jag avskyr hierarkin i den akademiska världen så fruktansvärt mycket.
Garanterat är det också därför jag själv väljer att vara annorlunda som förälder; att lyssna på min son och låta honom vara med och bestämma. I dag sa han att även om vi är en liten familj, har han alltid upplevt att det finns en otroligt stor kärlek. Liten familj, men stor kärlek. Så fint!
