Intentioner 2014

Det är svårt det här med intentioner. De ska ju egentligen växa fram, snarare än att sättas ett år i förväg. Jag gillar egentligen bättre idén med att ha olika teman för varje månad. 

Ändå finns det förstås några mer övergripande intentioner som jag kan sätta. År 2014 är på många sätt ett speciellt år. Sonen fyller 18 och blir därmed myndig, och själv fyller jag 50. Det känns som om 2014 kommer att kräva viss omorientering, men samtidigt ser jag det som ett år av nya möjligheter. 

Det betyder inte att det kommer att bli enkelt. Jag kan se hur ett antal svåra situationer kan dyka upp: mina föräldrar håller till exempel på att bli gamla och själv kan jag behöva göra en stor operation. Därför blir det viktiga inte att säga att året kommer att bli bra, utan att min intention är att hantera de motgångar som uppstår så bra jag kan. 

Annars är mina intentioner för år 2014:  

1. Släppa taget om min son och lita på att han klarar sig. 
2. Utmana mina rädslor på olika plan.
3. Lära mig lyssna och lita på min intuition.
4. Säga vad jag menar, och mena vad jag säger.
5. Regelbundet yoga och/eller meditera - och ta med mig lärdomarna till resten av livet, inklusive jobbet.
6. Tänka igenom konsekvenserna innan jag tackar ja.
7. Acceptera motgångar och hantera dem så bra jag kan.
8. Se en hel tv-serie (vilket jag aldrig har gjort...) 

Nyårsafton blev annars lite deppig. En väldigt dum idé var att lägga tarotkort. Självklart fick sonen alla katastrofkort. Han tog det kanske inte så hårt, men jag blev orolig. Samtidigt som min inställning till tarot är att det enda intressanta är hur man tolkar korten; inte korten i sig. Slutsatsen är dock att det INTE är en bra idé att lägga tarotkort med en tonåring, som just gått igenom en massa svårigheter.

Dessutom hade vi redan tidigare rykt ihop om hans födelsedagsfirande. Jag ville ge honom en resa i födelsedagspresent, men han ville inte åka någonstans med mig. 

Jag får se det som ett tecken på att jag verkligen behöver släppa taget om honom och börja leva mitt eget liv. Men det är inte lätt. Det kommer att bli en utmaning 2014. Ja, 2014 kommer nog att bli en utmaning över huvud taget - det känner jag på mig. 

Älska nyår!

Jag tillhör dem som älskar nyårsafton! För mig är det först och främst en dag för reflektion; en återblick på året som gått, en framåtblick på det som komma skall och däremellan väldigt mycket närvaro i nuet: vad vill jag?

Morgonen inleddes med en lugn frukost i köket med tända ljus, en kopp Ginger Lemon, ett kokt ägg, min sedvanliga gröna smoothie, ett par rosmarinsticks med avocado och en kopp espresso. Frukosten är mitt favoritmål!

Sedan gick jag iväg till Yogashakti för ett Nyårsflow, lett av Sandra. Det var perfekt!

Först en dryg timmes kraftfull, lekfull yoga, med rätt mycket fokus på styrka, vilket jag gillar. Och flow, vilket jag älskar. Sedan en lång Osho-meditation, där den första delen handlade om att ge och den andra att få. Jag valde att ge kärlek och få styrka - och tänker att det också kan bli en intention för 2014.

Väl hemma igen, tände jag ljus och kröp ned i ett långt, bubbligt lavendelbad, innan jag skrubbade hela kroppen och la en ansiktsmask, för att rensa ut all smuts från 2013. Avslutningsvis smörjde jag in mig med lavendelolja, för att göra mig mjuk och lugn inför 2014.

Såhär älskar jag att hålla på. Det är det optimala nyårsfirandet i min värld - och resten av dagen och kvällen kommer att gå i samma spår. Det blir ingen alkohol och ingen fest, utan just mycket reflektion och några ritualer, som att lägga tarot-kort, vilket vi brukar göra på nyårsafton. Samt formulera intentioner för 2014, förstås. Jag återkommer med dem.

Fotyoga

Eftersom jag tränat rätt hårt och promenerat långt i dag, valde jag bort ett fysiskt yogapass i kväll. Istället satsade jag på fötterna.


Fötterna är ju ändå grunden vi står på - och därmed viktiga!

Först gjorde jag en kortare klass fotyoga, sedan tog jag ett långt fotbad; filade och fixade. Innan jag satte på ett nytt nagellack, i precis rätt mörklila-bruna färg, och smörjde in dem med lavendelkräm. Så vansinnigt skönt!

Att ägna fötterna mer tid och omtanke kunde gott få bli en annan intention för år 2014. 

Att göra bokslut

Jag brukar alltid göra ett bokslut över året som gått. Som utgångspunkt ligger de intentioner jag satte för 2013.

Nummer ett var att vara en (tillräckligt) bra mamma, oavsett omständigheter; inte ge sonen skuld, glädjas åt hans äventyr och utveckling och stötta honom när han behöver det. Det visade sig vara den intention som kom att prägla speciellt andra halvan av år 2013 - och jag försökte verkligen leva upp till den.

Nummer två handlade om att fortsätta utveckla kropp och själ, och här kan jag bara säga att jag är nöjd. Jag har tränat och yogat regelbundet hela året, jag äter bra, jag försöker sova tillräckligt (även om sömnen blev lidande när jag var som mest orolig), jag mediterar, jag läste en fantastisk kurs i buddhistisk psykologi i våras och jag tar regelbundet del av konst och kultur i olika former.

Nummer tre, att öppna mig för kärlek, gick däremot helt åt skogen. Visst har jag dejtat lite grann, men jag har verkligen inte tagit kärleken på allvar. Jag har helt enkelt inte haft rum för någon annan än sonen detta år.

Nummer fyra, om jobbet, är kul att se tillbaka på. För ett år sedan skrev jag: "det viktigaste är att se till att jag får vettiga förutsättningar att genomföra mitt uppdrag; annars måste jag sluta". Det är bara att konstatera att jag inte fick vettiga förutsättningar och att jag därför slutade. Check, med andra ord.

Nummer fem, om att göra i ordning det sista i hemmet, kändes redan från början oinspirerande. Men jag lyckades i alla fall fixa sonens rum innan han kom hem. Och bonus för att jag också fixade i ordning mitt kontor i somras, så att jag numera stormtrivs inte bara hemma, utan också på jobbet. 

I det stora hela måste jag alltså säga att jag är rätt nöjd. Den enda intention jag får bakläxa på, är kärleken. Men som tur var är det ju snart ett nytt år... med nya intentioner. 

Elixia - och konsten att inte sälja gymmedlemskap

Stannade till utanför Elixia, som ska öppna en ny anläggning precis bredvid mitt jobb. Det var en intressant upplevelse, som jag kommer att kunna använda som exempel i många sammanhang.

Ju längre försäljaren pratade, desto mer lyckades hon förolämpa mig - och förolämpningar är en extremt dålig grund för försäljning!

Det hoppade groda efter groda ur hennes mun. Som när hon berättade om barnpassningen och sa att det kanske kan vara bra för barnbarnen.

BARNBARNEN!

Herregud, det dröjer säkert minst 20 år tills jag får några barnbarn! Hur gammal trodde hon att jag var? 70?

Och så utgick hon hela tiden från att jag ville gå ned i vikt och att jag inte hade någon motivation. Sådant gör mig helt vansinnig.

Jag har inga planer på att gå ned i vikt, jag har absolut perfekta värden och ett normalt BMI. Varför skulle jag vilja GÅ NED I VIKT????

På tio minuter lyckades hon pricka av nästan alla punkter för en misslyckad försäljning. Hon var ett skolboksexempel på hur man inte ska göra  - och jag önskar att jag hade spelat in sessionen, så att jag kunnat visa den för mina studenter på Handels i avskräckande syfte. Framför allt gjorde hon kardinalfelet att inte ställa en enda fråga till mig, utan helt utgå från att hon visste vem jag var och vad jag ville ha. Så himla korkat! Särskilt som hon hamnade helt fel.

Det var så dumt att jag tänker att det kanske inte ens var en slump. Måhända är det Elixias strategi att få potentiella kunder att känna sig gamla, feta och lata, så att de tecknar medlemskap och börjar träna? Eller vill de helt enkelt inte ha sådana som jag, medelålders och normalviktiga medlemmar, utan enbart unga, smala?

Oavsett, så väljer jag ett annat gym.

Back to work

Vaknade tidigt och kände mig superstressad. Listan över saker som ska göras över jul är hur lång som helst - och allt måste vara klart! Från och med mitten av januari till början av april ska jag nämligen undervisa dubbelt, vilket är helt GALET!

Är också pissed för att jag har ett extra uppdrag som inte ingår i mina arbetsuppgifter och som jag inte får betalt för, men som jag nu sitter med över jul. Mest är jag förbannad på mig själv, som tar på mig sådant. Nästa år ska jag INTE vara en så himla duktig flicka! Och ska jag jobba ideellt på mina lov, ska jag göra det för BRIS eller någon annan sådan organisation; inte för Handels!

Tänkte dock bryta av arbetsdagen med ett pass Cirkelfys på Friskis & Svettis - och lyckades, för ovanlighetens skull, boka redan i förväg. Annars är de passen alltid fulla.

Yogan får vänta tills i kväll. I dag känns träningen viktigare. Inte minst för att hantera ilskan. 

Att utmana sina rädslor

Temat för vår Ålandskryssning var "att utmana våra rädslor". Det gick så bra och var så kul, att det nog får bli temat för hela nästa år! Däremot blir det nog inga fler Ålandskryssningar.

Den första utmaningen var faktiskt att vi åkte på Ålandskryssning, vilket är rätt långt ifrån vår vanliga miljö. Bara det var nyttigt.

Sedan följde en lång rad utmaningar. Jag, som ogärna bryter mot regler och alltid vill vara en "duktig flicka", fick pröva på en massa obehagligheter som att ligga vid poolen utan att betala. Här inleder vi alltså med (gratis) ljusterapi:

Sedan blev det värre. Jag sjunger falskt som satan - och tvingade därför mig själv att sjunga karaoke (och ja, det får bli en stillbild, för att spara dina öron...):

Och därefter bara fortsatte det. Bland annat pushade jag mig själv att bjuda upp och flirta vilt med okända män, dricka drinkar i baren och prata med alla jag mötte.

Det var rätt kul, ända tills någon ropade mitt namn på nattklubben och jag upptäckte att jag dansade bredvid mina studenter. Fel läge!

Men kompisen K höll ställningarna och gick betydligt längre än jag. Hon var superduktig och kammade hem poäng efter poäng i våra egenhändigt ihopsnickrade utmaningar.

Själv var jag lite som Askungen. Ungefär vid midnatt gick jag tillbaka till att vara mitt gamla vanliga jag. Jag slutade dricka alkohol. Jag gick upp tidigt och yogade i en korridor. Jag beställde specialmat och åt nyttigt. Jag mediterade i solnedgången.

Ska jag vara ärlig, är det nog den Jag är, snarare än den där vilt dansande, sjungande, drickande och flirtande personen som jag spelade i går kväll. Men det är nyttigt att utmana sig själv ibland!

Årskrönika 2013

2013 har varit ett år med starka känslor, stora svårigheter och mycket turbulens. Ett sådant där år jag aldrig kommer att glömma - på gott och ont.

Indien

Men det började i alla fall bra. Jag var i Indien med min kära vän K och yogade i drygt tre veckor. Det var fantastiskt, även om det inte alls blev som planerat.

Jag hade föreställt mig att det skulle bli en ren hälsoresa; att vi skulle äta vegetariskt, yoga flera timmar om dagen, inte dricka en droppe alkohol, meditera och reflektera, men redan första kvällen lärde jag känna några gamla hippies - och sedan blev det också mycket fest. Yoga och fest.

Det slutade med att jag var ute varenda kväll i tre veckor, men utan att missa ett enda yogapass. Balans i ordets verkliga bemärkelse, om man så vill. Och superkul!

Jag kom hem som en ny människa (nästan), men tyvärr hade ingenting hemma förändrats....

Nedräkningen

Våren blev slitig. Jag jobbade på som chef, men trivdes inte alls. Jag hatade alla möten, alla politiska spel, alla problem. Jag längtade tillbaka till friheten som forskare och närheten som lärare - och bestämde mig för att inte förlänga mitt förordnande som biträdande rektor efter sommaren.

Istället för att klättra uppåt, bestämde jag mig alltså för att ta ett rejält kliv nedåt i hierarkin. Det var i sig en intressant och lärorik process.

Men också jobbig. Under våren räknade jag dagarna tills mitt förordnande skulle gå ut - och jag äntligen skulle få sluta som chef och återgå till min gamla vanliga tillvaro som forskare och lärare.

Annars hände inte så mycket. Sonen var på utbyte i USA och hade det jobbigt hos sin kristna, konservativa och våldsdyrkande värdfamilj. Bitvis var jag djupt oroad och såhär i efterhand förstår jag att jag borde ha plockat hem honom. Men det gjorde jag inte. Tänk att det ska vara så svårt att lära sig att lita på sin intuition... 

Själv ägnade jag mest tiden åt jobb och träning. Jag tränade nästan varenda dag, som ett sätt att hålla ledan från jobbet och oron för sonen stången.

Någon enstaka gång hade jag kul, som en solig helg hos min bästa väninna/kollega i Oslo:

Men annars räknade jag mest dagarna tills jag skulle få återse sonen och sluta som chef. Vad jag inte visste då, var att allt skulle komma att förändras...

Fajten

I mitten av maj förändrades allt. Först fick min chef sparken. Han var en av de få anledningar till att jag hade stått ut och till och med övervägt att stanna kvar som chef. Jag gillade honom verkligen. När han fick sparken, tappade jag helt tron på skolan. Det var en sorglig känsla. Jag har ju lagt åratal av mitt liv på Handels, och verkligen velat göra utbildningen bättre. Nu gick luften ur mig.

Dagen efter fick jag nästa chockbesked, som var betydligt värre. Det visade sig att min son drabbats av en allvarlig sjukdom, som nästan tog hans liv. Allt stannade av. Allting förlorade sin betydelse. Livet tvärnitade.

Från den dagen, 17 maj 2013, blev inget sig likt. Om jag hade kunnat ta mitt liv och ge det till sonen, skulle jag gladeligen ha gjort det. Min enda önskan var - och är - att han ska bli frisk. Inget annat betyder något. Jag kan offra allt.

Sedan dess har det varit en kamp. På alla plan. Mest mot sjukdomen, förstås, men också mot den obefintliga svenska vården. Och mot dem som inte tog sitt ansvar.

Ibland har jag känt mig som en MMA-fighter. En MAMMA-fighter. Eller en EMMA-fighter. Det är inte undra på att jag har älskat serien "Slå han på käften", som gått på SVT under hösten. Jag har känt igen mig i känslan av fajt.

Om min kamp har varit tuff, är det dock inget mot vad sonens har varit. Han är Fajtern med stort F, proffset i det här; det är han som har slagits mot den verkliga fienden: mot sjukdomen.

Just nu ser det ut som om han är på väg att vinna. Än är det för tidigt att ropa hej, men det är bara att konstatera att det går väldigt bra! Han är så otroligt duktig, min fina kille! En verklig champion!

Ändå har inte allt varit svart. Mitt i allt kämpande, har vi kommit närmare varandra än någonsin. Vi har gråtit, bråkat och skrikit, men vi har också skrattat, kramats och pratat som aldrig förut. Vi har lärt oss att uppskatta det lilla och inte ta något för givet. Och vi har nog blivit starkare båda två.

Från Kansas till Kalifornien

Och vi har förstås också haft kul. När jag plockade upp sonen i Kansas, gjorde vi först en roadtrip till Kalifornien - och den var fantastisk! Och lika dramatisk som hela året.

Vårt första stopp var Oklahoma City. Låter det bekant? I maj 2013? Ja, just det, samma dag slog förstås en gigantisk tornado till och dödade och skadade en massa människor. Det var väldigt obehagligt, alltihop. Det kändes som om vi åkte från det ena traumat rakt in i det andra.

Därefter blev det Texas, där vi hamnade i en helt absurd situation. Varför den var så absurd, förstod vi först efter en stund, då vi blev omringade av tv-kameror, strålkastare och mikrofoner. Vi hade blivit utsatta för ett experiment av ABC News om hur man hanterar knepiga situationer. Ha, ha...

Det här var en del av programmet - fast det fattade vi inte då...

På midsommarafton sände de klippet - med kanske åtta, nio miljoner tittare. Som Sverige, med andra ord. Så himla patetiskt. Men lite kul. Och ingen kan ju säga att jag i alla fall inte tar min yrkesroll på allvar.... Kolla 2:25 in: 'What Would You Do?' on Route 66: Sweet Tea Swindlers.

Från Texas körde vi sedan mot New Mexico, där det faktiskt enbart var lugnt och skönt i några dagar. God mat, sköna stunder vid poolen och en hel del Route 66-nostalgi.

Ett av de många coola motellen längs Route 66. 

Fast ärligt talat var inte Route 66 riktigt vår grej. Det var mest fullt av folk med medelålderskris och extremt deprimerande orter, som sett sina bästa dagar. Som här i Flagstaff, Arizona.

Betydligt vackrare var då Grand Canyon. Vi har varit där förut, men den här gången tog vi en annan route längs den södra kanten. Och det var fantastiskt! 

Lyckliga igen! 

Från Grand Canyon bar det av till Las Vegas. Även det en gammal favorit - och en underbar kontrast mot kristna, konservativa Kansas!

Som nycirkusforskare är det ju alltid kul att besöka Vegas. 

Tyvärr hittade jag ingen att gifta mig med den här gången heller... 

Sedan följde den häftigaste sträckan av alla, genom Mojave-öken. Jag är ju ökenfreak - och Mojave var fullkomligt underbar. Åh, vad jag älskade den!

För att inte tala om hur underbart det var att se sonen igen!

Resan var över huvud taget kontrastrik. Från synden i Las Vegas bar det av till värsta hipster-livet i Palm Springs, Kalifornien. Vi njöt av att frossa i ekologisk mat, yoga, konst och annat som varit förbjudet i Kansas.

Vi bodde på hippa ACE Hotel & Swimclub...

... och i Palm Springs drack ALLA gröna smoothies!!! 

Sista stoppet var San Diego. Där var det vår och Jacarandaträden blommade i hela staden. Så himla fint!

Det var verkligen en toppenresa - och så himla symbolisk! Från kristna och konservativa Kansas, mellan tornados i Oklahoma, tv-program i Texas, livskriser i New Mexico, naturupplevelser i Arizona, nöjen i Las Vegas till hippa Kalifornien. Tvära kast och kontraster. Det känns som symboliskt för det här året.

Och ja, resan fyllde förstås också ett professionellt syfte, som jag ska berätta mer om en annan gång.

Sommaren 2013

Sedan följde sommaren, som var både bra och dålig. Jag jobbade mest hela tiden, men fick ändå inte så mycket gjort. Jag pulade med en bok, som kanske blir klar en dag. Eller inte. Jag tvekar. Jag skrev en text om Cirkör till en fin fotobok, som jag glädjande nog såg att SJ:s tidningen Kupé föreslagit som Årets julklapp. Jag läste in lite kurslitteratur. Jag gjorde några intervjuer.

Jag höll också några föreläsningar och deltog i lite debatter, bland annat i Almedalen, som avlöpte ovanligt väl i år. Mest för att jag bestämde mig för att bo hos mina föräldrar på landet och pendla till Visby varenda dag. På så sätt kunde jag leva i balans, som är så viktigt för mig.

Annars var vi mest hemma i Stockholm, vilket var skönt. Jag älskar Stockholm och Handels i juli! Så tyst och tomt och skönt! Jag levde mitt liv på balkongen och på kontoret, jag tränade så gott som varenda dag och jag umgicks mycket med sonen.

Ett par utflykter hann vi med. En till Percy i London, vilket var intressant. Sedan dess har sonen för övrigt lärt in Percys 200 ledarskapsråd utantill. Ha, ha, han är lustig, min son.... och oerhört intresserad av just ledarskap.

I London hann vi också med att träffa våra gamla kanadensiska vänner samt besöka London School of Economics och Cambridge. Universitet är nämligen ett annat gemensamt intresse vi har, sjuttonåringen och jag.

Likaså hann vi med en sväng till Gotland tillsammans. Några lugna dagar på landet, vilket var skönt som en kontrast till storstadslivet.


Höst som helade 

Under hösten har fajten fortsatt och bitvis har det varit tufft. Ändå går det att konstatera att sonen sakta men säkert har tillfrisknat - och inget gör mig mer tacksam!

Som under alla kriser har mycket ställts på sin spets den här hösten, som till exempel vän- och släktskap. Det blir så tydligt hur en del människor inte klarar kriser, medan andra kliver in och bara finns där. Den här hösten har vi verkligen fått erfara bägge delarna; både de som självklart varit där och de som försvunnit.

Parallellt har det varit mycket nytt. Sonen har börjat på en ny skola och fått helt nya vänner och intressen. Det känns fantastiskt bra!

Själv har jag återgått till mitt gamla liv, som forskare, lärare, krönikör, föreläsare och debattör. Jag har för första gången undervisat vårt Retail Management-program i Norrtälje - och älskat det! Jag har dragit igång ett par roliga forskningsprojekt, jag har lett ett genusarbete på Handels och jag har haft tid att göra lite mer i min egen firma, vilket också har varit givande.

Över huvud taget har hösten rent professionellt varit väldigt bra - och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har förmånen att ha ett jobb som jag älskar! Och för att jag slipper vara chef!

Jag älskar friheten som forskningen innebär, jag älskar närheten till studenterna som man får som lärare och jag älskar att få röra mig mellan olika sammanhang som jag gör i min egen firma. Jag är verkligen lyckligt lottad!

Skillnaden mot våren är alltså enorm. Då jobbade jag mycket - och vantrivdes. Nu jobbar jag mycket - och älskar det!

Lyckligt slut

Året började och slutade ändå bra. Julen 2013 har varit oerhört fin, inte minst för att det har blivit så tydligt att sonen äntligen börjar bli frisk. Och på kuppen, kanske av att ha lyckats hantera motgången, har han blivit mycket klokare, mer reflekterande och framför allt känslomässigt mycket mognare. Jag är djupt imponerad av honom - och han är min största lärare!

Själv mår jag också mycket bättre och känner mig redo att ta tag i mitt eget liv igen. Det har lite stått på "paus" sedan 17 maj, men nu vågar jag nog trycka på "play" igen.

Jag har inga förhoppningar om att 2014 ska bli ett toppenår. Jag tror inte längre på sådant. Men jag hoppas kunna hantera motgångarna bättre än förut; det har jag nämligen blivit bättre på år 2013.

Ålandskryssning

I dag drar vi till Åland, min kompis K och jag. Vi ska prata om året som gått och året som komma skall, vi ska dansa och ha kul. Vi gör det som en träning inför nästa år, då vi har lovat varandra att "ta oss upp på banan" igen.

Ålandsfärjan är nog inte riktigt vår typ av arena, utan vi ser det just som träning. Och ett sätt att få ostörd tid att prata. Själv ser jag ärligt talat mest fram emot att få sitta och prata hela söndagen...

Tyvärr har jag lite ont i halsen och en begynnande snuva. Den där som aldrig verkar vilja bryta ut. Jag skippade Vinyasa Flow på Yogashakti i morse och gjorde istället en 70-minuters Gentle Hatha Yoga hemma. Sååå skönt att sträcka ut, även om snuvan besvärade mig lite grann. Snuva och yoga är inte den bästa kombinationen.

För säkerhets skull packar jag också ned en yogamatta till färjan. Vem vet, att yoga kanske känns som ett roligare alternativ än att dansa. 

Cirkör med sonen

I kväll följde sonen snällt med på nypremiären av Knitting Peace på Dansens hus. Jag har sett föreställningen förut, men för honom var det första gången. Annars har vi sett massvis av nycirkus tillsammans, runt hela världen, i Australien, Frankrike och Las Vegas. Men mest i Montréal, förstås. Det var såååå mysigt att gå i kväll!

Jag har jobbat med Cirkör sedan 1990-talet. Jag har skrivit om och för dem, vi har forskat och haft kurser tillsammans, vi har föreläst, undervisat och allt möjligt annat. Senast skrev jag texten i Mattias Edwalls fina fotobok om dem:

Och nyligen hade jag dem också på besök i samband med vår Homecoming på Handels. Här är Tilde, jag, Henrik & Louise, efter föreläsningen:

Det kändes dock lite sorgligt att besöka Dansens hus. Jag har suttit i Dansens hus styrelse i hela nio år, men avgår nu vid årsskiftet. Det känns... tomt. Jag avskyr avsked. I kväll var sista kvällen jag var där som styrelseledamot.

Istället kommer jag att från årsskiftet kliva in som styrelseledamot i Stockholms konstnärliga högskola, där bland annat Dans- och Cirkushögskolan ingår. Det ska bli oerhört spännande! 

Yoga på kontoret

Äntligen tillbaka på kontoret! Tänk att jag har varit ledig i en hel vecka, jag vet knappt när det senast hände.

Hur som helst är det mysigt att vara tillbaka. Lugnt och skönt. Det var en doktorand här när jag kom, men nu är jag helt ensam.

Och jag älskar mitt mysiga kontor. Jag tänder doftljus, sätter på hög musik och dricker te, medan jag skriver ett förslag till en "genus makeover" på Handels.

På vägen hit stannade jag dessutom till på gymmet och körde ett pass spinning och ett pass core. Sedan promenerade jag hit. Och lite senare blev det en klass Jivamukti på kontoret:

Det är skönt att vara igång igen! 

Annandagsshopping

Det bidde lite shopping i dag.

Först träningskläder. Mina absoluta favorittajts från Under Armour såldes för halva priset - och jag kunde inte stå emot. Och sedan hittade jag ett par andra tajts, som jag tidigare prövat och gillat, i rätt storlek, så då blev det ett par sådana också. Liksom en långärmad tröja från Nike som jag tänkte ha på min Pilates.

Efteråt gick jag till gymmet för ett kettlebell/TRX/tabatapass. Det gick USELT. Jag har ätit för mycket skräpmat och framför allt fått i mig alldeles för mycket mjölkprotein, vilket min mage inte klarar. Nu är det dags att återgå till bra matvanor!

På vägen hem köpte jag en ny mobil. Det var inte lika impulsivt som det låter, eftersom min gamla var just gammal - och dessutom sprucken. Jag behövde verkligen en ny. Tyvärr vill den inte funka, utan jag får nog gå tillbaka till Telia i morgon. Suck.

Telia är verkligen ett hopplöst företag. Jag tror nästan aldrig att det har hänt att jag köpt något som fungerat direkt. Man måste alltid gå flera gånger - och allt som oftast ligger deras datasystem dessutom nere när man är inne i butik.

I dag berättade säljaren att de har världens sämsta datasystem, som Tele 2 gav upp redan 2003. Han tyckte att det var hopplöst att vara säljare på Telia, eftersom systemen så ofta krånglar. Det förvånar mig inte alls.

Kvällen blev bättre. Sonen kopplade in sin nya AppleTV, som han fick i julklapp - och det var ju hur bra som helst! Det enda negativa är att man inte kan koppla AirPlay från datorn, utan enbart från paddan och telefonen. Hur tänkte Apple då?

I kväll ska jag också yoga. Det får förstås bli något lugnt kvällspass. Kanske Yoga for a Good Night's Sleep. Eller något liknande. Det behövs efter all shopping och allt teknikstrul.

Lovrytmens lov

Vaknade och kände mig lite trött på julen. I praktiken har den pågått non-stop sedan i fredags.

Sonen, som också älskar julen, säger att han nu behöver lite "egentid"; spela datorspel, chatta med kompisar runt världen, läsa, kolla film och tv-serier. Han har alltid en massa projekt på gång och han är en mästare på att sysselsätta sig själv.

Själv har jag svårt att hålla mig såhär många dagar från jobbet. Nu vill jag faktiskt börja jobba. Efter fyra dagars ledighet kliar det i hjärncellerna.

Således går vi nu in i vår "lovrytm". Jag vaknar tidigt och har förmiddagen för mig själv hemma, eftersom sonen alltid sover. Sedan äter jag lunch, innan jag går till jobbet. Jag älskar att vara på jobbet när det är lov! Det är tyst och tomt och jätteskönt - och jag är kär i mitt kontor! Dessutom har jag ett gym bredvid, så det är lätt att hinna både till jobbet och gymmet en eftermiddag.

Oftast är jag hemma igen vid sex-sju-tiden och då brukar vi handla och laga mat tillsammans. Sedan blir det middag och lite umgänge, innan jag drar mig tillbaka till mitt rum, och sonen går in i sina projekt, som ofta pågår till långt in på natten eller morgontimmarna.

I praktiken umgås vi alltså inte mer än ett par, tre timmar om dagen, vilket han som sjuttonåring tycker är rätt lagom.

Jag skulle nog kunna umgås mer, men jag respekterar samtidigt hans behov av att vara i fred.

Juldagsdetox

Vaknade och mådde fortfarande illa av gårdagens alla skumtomtar. Inledde därför juldagen med rena hälsokuren: en kopp Ginger Lemon och en Yoga Detox.

Efteråt mådde jag lite bättre, men för säkerhets skull fortsatte jag med en bra frukost: havregrynsgröt, mandelmjölk, kokt ägg och kaffe.

Jag vet att jag är tråkig, men jag gillar verkligen inte att äta dålig mat. Med åren har jag insett att jag är otroligt känslig för skräpmat. Som skumtomtar, tyvärr.

Jag mår bäst av bra, ren mat. Men julen är så förknippad med dålig mat. Varför det?

Ändå är vi nog inte värst. Jag gör min egen ischoklad av ekologisk kokosolja och ekologisk mörk choklad. Jag byter ut lussekatterna mot hemgjorda ekologiska kokostoppar med saffran och apelsin. Skinkan är självklart ekologisk liksom mycket annat på julbordet. Men däremellan smyger sig skumtomtarna, julmusten och en hel del annat skräp in. Sådant jag aldrig skulle äta till vardags.

Efter yogan och frukosten åkte vi till mina föräldrar i Uppsala. Det blev mer julbord och mer TP. Och så en massa klappar till sonen, förstås. Han är också enda barnbarnet, och bortskämd även där.

Väl tillbaka i Stockholm gick sonen till sin pappa en stund, medan jag åkte hem och tränade. Ett rätt lugnt pass T.O.D. Casall. Jag är verkligen en sucker för nätträning!

Kvällen har vi tillbringat i vardagsrummet, slötittandes på tv, småpratandes. Så himla skönt! Jag älskar verkligen julen!

Julafton 2013

Julafton blev fantastiskt fin. Jag inledde med lite yoga, vilket skapar bästa starten. Sedan kokade jag risgrynsgröt och väckte sonen för en mysig, lång julaftonsfrukost i soffan.

Efter det tog jag ett långt bad, medan han prövade morgonens klapp (vår tomte delar alltid ut en klapp på morgonen, som tack för kakorna & mjölken sonen har ställt fram...).

Därefter var det dags för julbord, som blev ovanligt bra i år. Vi kör rätt minimalistiskt, enbart saker vi gillar, men i år hade vi en nyhet i form av färsk lammkorv - vilket blev en hit! Annars serverades det tre sorters sill, potatis, hemgjorda köttbullar, världens godaste skinka, två sorters ost och ekfatslagrad must. Inget annat - och aldrig någon alkohol. Alkohol hör inte julen till!

Efter julbordet blev det en danstävling, som jag i vanlig ordning förlorade stort. Jag fattar inte hur han kan vara så himla bra på att dansa! Var kommer det ifrån?

Därefter var det fika till Kalle Anka, innan vi spelade ett parti Trivial Pursuit. Sonen ledde stort och länge, men hade svårt med naturvetenskapen, så i sista minuten tog jag revansch för dansen. Spela spel är vår jultradition!

Till Kalle serverades också godis, och som vanligt åt jag alldeles för många skumtomtar - och mådde jätteilla! Jag tål inte riktigt socker, även om illamåendet också hör julen till. Även sonen åt på bra hela dagen, vilket gjorde mig lyckligare än något annat i världen. Det var bästa julklappen!

Till sist kom också tomten - och attans vad många klappar han hade med sig. Det är bara att inse att sonen är bortskämd som få, men så har jag ju också bara ett barn. Och jag fick också ett par klappar, ett nytt lakan (som jag hade köpt till mig själv) och en jättefin stekpanna från sonen.

Som alltid, hade vi också lagt krut på rimmen, båda två. Rim är nästan viktigaste av allt - och jag älskar den traditionen!

Sedan var det dags för julbord nummer två. Lite mer laid-back, bara det bästa. Och så lite slapptid, där vi båda två försjönk i varsin bok. Innan det klockan tio var dags för nästa tradition: midnattsmässan från Rom och en ask choklad. Sonen, som kan allt om religion, ägnade tiden åt att föreläsa för mig om utvecklingen av katolska kyrkan. Det är otroligt vad han kan! Jag känner ingen människa som är så allmänbildad som min sjuttonåring.

Vid midnatt gick jag och la mig, och konstaterade att det varit en otroligt mysig och skön julafton 2013!

God jul!

I går blev det non-stop fix 9 - 23. Skinka, knäck, gran, pynt, mat, rim, paket... ja, allt det där som hör julen till. Det är otroligt vilken tid det tar. Och då hade jag ändå hjälp av sonen, hela tiden.

Någon yoga hann jag helt enkelt inte med, utan det fick bli en kort Yoga Nidra, när jag gick och la mig.

I dag däremot inledde jag morgonen, innan tomten kommit och sonen vaknat, med en klass Grounding & Centering Flow. Yoga känns som bästa starten på en julafton!

God jul! 

Tack för i dag

Jag för en tacksamhetsdagbok. Varje kväll skriver jag upp saker som jag är tacksam för.

I dag blir det lätt. I dag känner jag mig fylld av tacksamhet, framför allt för min hjälpsamma och kloka son.

Först bakade vi pepparkakor. En stor sats små grisar till oss, som vi alltid kallar "Pig Army".

Och en lika stor sats hjärtan åt alla som tigger på vår gata, vilket var sonens idé. Han har det största hjärtat av alla! På eftermiddagen gick han runt och delade ut burkar med pepparkakor till alla.

Sedan gick vi och storhandlade tillsammans. Vi kom på några nyheter vi ska ha på julbordet i år, vilket känns spännande.

Därefter tog vi en mysig adventsfika tillsammans i vardagsrummet, innan vi dansade en stund till Dance Central. Som vanligt hade jag ingen chans. Tonåringen är oslagsbar. Han har en kroppskoordination som inte är av denna värld!

Sedan fortsatte han med styrketräning, medan jag körde en yogaklass, Fluid Flow, innan vi möttes i köket igen för middag, mer prat och bak av lussekatter.

Det roliga är att han filosoferar så mycket. Jag vet inte hur många ämnen vi har hunnit med i dag. Bland annat skapade han ett slags "fyrfältare" över olika sorters människor. På ena axeln fanns de som pratade respektive inte pratade. På den andra de som "konformade" respektive inte. Han placerade in sig själv i pratglad & icke-konform och placerade ett antal vänner i andra rutor.

Och så håller han på, från morgon till kväll. Det är tankar och teorier om allt och inget, om högt och lågt, stort och smått. Vi har det så mysigt här hemma nu när det är jul och jag är så tacksam över min fina son, som tar halva ansvaret för allt praktiskt och samtidigt lär mig massvis!

Vintersolståndet

För ett år sedan satt jag uppe på ett berg i Indien - och var livrädd. Jag hade följt med en galen yogalärare upp, för att fira vintersolståndet och meditera tills solen gick ned i havet, långt nedanför. Det var superbrant, det fanns inga stigar och det var rena vildmarken. Det rasslade av giftormar i gräset och argsinta apor hoppade i buskarna. Och nu skulle vi alltså sitta där tills det blev mörkt... jag fick PANIK!

I år blev det ett bättre firande. Jag gick ett kvarter uppför Mariaberget och tog en extralång donationsklass, till förmån för Filippinerna, Yin & Yang på Yogashakti. Och passade samtidigt på att köpa ett nytt kort där - nu ska här yogas!

Ibland är det alltså inte så dumt att stanna på "Södermalmsindien" .... även om solnedgångarna är vackrare vid Indiska Oceanen:

Julavslutning

I dag känns det som julavslutning. Jag tränade först en timme för min mest älskade instruktör, fortsatte sedan till jobbet för ett par timmars möte och avslutade med en lång lunch med F, som är 1) en av mina äldsta och bästa vänner; 2) min sons gudfar; 3) medförfattare till en bok, som vi ägnade lunchen åt att planera. Kan det bli bättre?

Efteråt förlängde jag mitt kontrakt med Dagens Industri ännu ett halvår, vilket känns skoj. Jag har skrivit krönikor i 13,5 år, men jag tycker fortfarande att det känns lika kul!

På eftermiddagen och kvällen städade jag ur vårt skafferi, för att få plats med julmaten, och passade samtidigt på att prata ett par timmar med två av mina närmsta vänner, S och A, som båda firar julen utomlands. Det känns som om alla mina vänner firar julen utomlands: Indien, Kuba, Nicaragua, USA, Thailand... Jag är avundsjuk, men samtidigt glad över att få stanna hemma. Jag tycker att det ska bli superskönt!

Nu ska jag göra ett ryck och svara på alla mejl, innan det är dags för lite kvällsyoga. I kväll får det bli Evening Wind Down Yoga, för att slappna av och kunna sova bra.

Krogkväll

Jag är sällan ute, men i kväll blev det middag på Grand Central tillsammans med två f d kollegor. Det blev en bra kväll, med många kloka tankar. Jag fastnade framför allt för idén att anledningen till att de har lyckats hålla ihop sina långa äktenskap, är att de inte berättar allt för sina män.

Själv har jag aldrig kunnat hålla något inom mig, och det är kanske en anledning till att alla mina förhållanden har kraschat.

Likaså gillade jag idén om att det kanske är bättre att sprida information om alla bra böcker som redan finns, än det är att skriva flera böcker! Att skriva är ju mest av allt en egotripp. Kanske gör jag faktiskt mer nytta när jag undervisar än när jag skriver, trots att det inte alls känns så.

Innan krogen hann jag också träna en timme tillsammans med sonen, följt av en mysig fika. Jag älskar att vara tillsammans med honom - särskilt när han är på så gott humör som i dag! 

På hemmafronten

... är allt lugnt. Och inget gör mig gladare! Tonåringen går glatt iväg till skolan varje morgon och har fullt upp med aktiviteter med de nya kompisarna. Ena dagen är det FN-klubben, nästa elevråd, den tredje träning och däremellan spelar de tillsammans. I går hade de pratat om att starta en acappella kör, vilket ju låter jättekul, och dessutom jobbar de med en podcast, en almedalsvecka och en massa annat spännande. Det känns som ett fantastiskt, intellektuellt gymnasieliv!

Jag är så tacksam över att det blev såhär. Han är fantastisk, min son! Han dricker inte alkohol, röker inte och går inte på fester. Han läser kopiöst och plöjer igenom mitt bibliotek. I helgen läste han det "Kommunistiska Manifestet" av Marx & Engels och nu har han övergått till "In Spite of the Gods", om det moderna Indien. Han har som princip att lyssna på minst ett par TED-talks varje dag, på sin timslånga promenad till och från skolan, liksom att se ett avsnitt "60 minutes" hemma - för att varje dag lära sig något nytt! Dessutom är han en filmbuff av stora mått och ser nog minst en film om dagen.

Han konsumerar, helt enkelt, kopiösa mängder av kunskap och kultur! Det är nästan det enda han gör, från morgon till kväll. I går hade han till exempel hängt med en annan klass efter sin egen undervisning, eftersom de skulle gå till Nobelmuseet. Och sådant tycker han är så himla kul.

Ända sedan han var liten, har han älskat museer. De senaste åren har jag inte ens orkat hänga med i hans takt, när vi har varit ute och rest. Ja, sedan han var cirka tolv år, har han faktiskt fått ta sig runt i storstäder som London, Paris, New York, Tokyo och Washington DC på egen hand - och då har han alltid valt att besöka kyrkor, tempel, bokhandlar och museer. Han är lite udda, min fina kille!

Dessutom har han faiblesse för att promenera. Han går överallt. Hela tiden. Lite väl mycket ibland, om jag ska vara ärlig. Han är väldigt smal, glömmer ibland att äta och gillar inte sötsaker (bortsett från glass). Läsk går det till exempel inte att få i honom och likaså är det svårt med godis, chips och sådant. Han är en väldigt ovanlig tonåring.

Sport är han helt ointresserad av, men han tränar i alla fall ett par, tre gånger i veckan med vikter. Och han älskar att dansa och är helt sjukt bra på det. Han har en kroppskoordination som slår alla.

Han är både social och ensamvarg. Å ena sidan har han massvis av vänner från hela världen. Han går på en internationell skola och hans vänner kommer från Irak, Tanzania, Indien, Mexico, Vietnam och till och med Nordkorea. På rasterna hänger han med muslimerna när de ber, på helgerna går han i synagogan med våra judiska vänner. Han är oerhört intresserad av religion.

Samtidigt har han inget stort behov av vänner. Han gillar att vara ensam. Han har aldrig någonsin, inte ens som barn, sagt att han har haft tråkigt; han har alltid varit en mästare på att sysselsätta sig själv. Vilket inte är konstigt, eftersom han har så ofantligt många intressen.

Han är i ärlighetens namn helt fantastisk, men inte alltid helt lätt. Han är smart som få och platsar faktiskt i Mensa, men han är också en kritisk, reflekterande typ, som ifrågasätter allt. Han är lång, smal och blek, och både lika intellektuell och lika neurotisk som han ser ut. I botten gömmer sig förstås en skörhet och en hel del ångest; något annat vore omöjligt.

Självklart hade han haft det mycket lättare om han inte hade varit så smart och kunskapstörstande; om han bara hängt med och festat med sina gamla kompisar, om han ägnat tiden åt att titta på fotboll och tänka på tjejer. Om han tagit lite lätt på livet. Men det gör han inte.

Å andra sidan är det ju just precis det som gör honom så fantastisk, och jag måste säga att jag är så oerhört tacksam över att ha fått en sådan makalös son!

Dagens yoga blir ett Gratitude Flow. Jag är så oändligt tacksam över min mest älskade son! Och den här yogaklassen är så himla bra; en av de bästa jag har! Massvis av flödande, nya roliga rörelser och kloka tankar om att man ska vara tacksam för motgångar och utmaningar!

Här är sonen på en debatt häromdagen, han är den blonda, längst fram med glasögon, intensivt lyssnande, förstås - för sådan är han:

Fest, fest, fest

Vilken dag. Först var det julbord på institutionen till lunch. Det serverades starköl, men jag höll mig till Ramlösa. Alkohol på arbetstid är inget för mig!

På eftermiddagen firade vi en kollega som ska gå i pension med champagne (läs: cider för mig) och tårta. Jag höll tal, vilket fick mig att tänka mycket på honom och vår relation. Han har på många sätt stöttat mig, och många andra, genom alla år, men vi har nog inte alltid gett honom den cred han förtjänar. Jag undrar varför.

Vad är det som gör att vi ger människor cred? Och inte? I den akademiska världen handlar ju allt om det, men samtidigt är det så uppenbart att det inte är någon rationell process.

Själv kämpar jag med att försöka minska mitt eget behov av cred. Det är ju så uppenbart egot som skriker efter det, och jag försöker tona ned mitt ego. Det går i ärlighetens namn sådär.

Över huvud taget blev det en dag med många funderingar. Är jag verkligen på rätt plats?

På kvällen var det julfirande med Dagens Industri. Vi startade med champagne och mat samt en förhandsvisning av Hundraåringen, som var sådär. Lite småmysig film, men ingen höjdare. Jag hade hellre sett en annan regissör, som kunde driva den mer mot det absurda. Nu blev det nästan lite buskisvarning och annars för mycket feelgood för min smak.

Efter middagen och filmen, fortsatte vi på Anglais. Som alltid var det trevligt, och längst där inne önskar jag nog att jag hade blivit journalist, som var min ursprungliga dröm. Det hade passat min nyfikna läggning och viljan att vara med där det händer. Dessutom trivs jag mycket bättre bland journalister än bland forskare. Festerna på Dagens Industri är alltid mycket roligare än festerna på Handels!

Men jag skulle förstås sakna undervisningen om jag vore journalist. På vägen ut från Anglais mötte jag en gammal student som jag hade haft i en kurs 1994. För snart 20 år sedan! Han hejdade mig i trappan, kramade om mig och sa att han kanske aldrig berättat hur mycket jag hade betytt för honom.

Om jag hade blivit journalist, hade jag ju inte haft förmånen att få undervisa - och det är trots allt den största ynnesten, och det som driver mig! 

Julfirande

Det är mycket julfirande just nu. I går var det julfest på Handels. Helt OK, särskilt som det var fri placering och jag snabbt kastade mig ned bland studenterna. Maten var däremot ingen höjdare. Jag är redan trött på skinka och sill.

Efteråt gick jag och en kär gammal vän, tillika sonens gudfar, och lyssnade på mitt gamla ex, och hans gamla klasskompis, som spelade i en pubkällare på Söder. Det var supermysigt!

I dag fortsätter firandet med julbord på institutionen till lunch, sedan champagnemottagning för en kollega som ska gå i pension, och slutligen julfest med Dagens Industri i kväll. Det är verkligen full fart på festandet såhär års.

Tyvärr brottas jag med ont i halsen och en begynnande snuva. Men jag ska försöka köra en kort yogaklass i alla fall. Planen är att först äta frukost och sedan köra en kombinerad yoga- och träningsklass, Buff Yoga.

Orosmoln

Det blev ingen bra dag i dag. Sonen och jag rök ihop på lunchen, om det gamla vanliga. Den här gången tar jag dock på mig allt ansvar. Jag vet inte vad det är med mig; varför jag är så orolig. Är det PTSD? PMS? Någon annan bokstavsförkortning? Eller befogat?

Sonen blev i alla fall väldigt ledsen och jag känner mig som världens sämsta mamma. Igen.

Men jag känner mig också väldigt ensam. Det hade varit så oändligt mycket lättare om jag åtminstone hade kunnat bolla min oro med hans pappa. Men det kan jag inte. Jag försökte häromdagen, men då blev pappan helt galen och skällde ut mig så att jag till sist bara grät.

Snuvan ville heller inte ge med sig, så istället för fysisk yoga, fick det bli Yoga Nidra. Jag behövde det! 

I väntan på tomten

Lite snuvig bestämde jag mig för att skippa morgonyogan. Det får bli ett längre pass lite senare istället. Jag är ändå hemma, eftersom jag väntar på en leverans från UPS. Åhhh, vad jag avskyr nätshopping!

I kväll ska jag göra ett nytt försök att festa. Det är julfest på Handels, för första gången på evigheter, och jag tänkte gå dit en stund. Sedan spelar mitt gamla ex, från min egen studenttid, på en pub här i närheten, och kanske går jag dit efteråt. Jag har inte hört honom spela live sedan... 1991.

Men först alltså: en evig väntan på tomten/UPS...

Jag passar på att plöja litteratur till de två kurser som jag ska undervisa nästa period: 192 Management på kandidatnivå och 1310 Leadership på masternivå. Den första är jag enbart seminarielärare i, så där har jag inte så mycket att säga till om. Men den andra är min egen kurs, så där har jag full kontroll. Det blir stora förändringar i år; all litteratur är ny, upplägget är nytt, allting är annorlunda. Jag vill pröva nya grepp och hitta ett nytt sätt att undervisa ledarskap på.

Festskolk

I kväll skulle jag ha gått på två fester. Men efter en natt med för lite sömn och en lååååååång dag, bestämde jag mig för att skolka från festerna och åka hem.

Dessutom känns det som om jag kan ha en snuva i annalkande, vilket är ännu en orsak till att krypa ned i sängen istället för att mingla runt på partyn.

Väl hemma mår jag bättre. Särskilt efter att ha rett ut vad som orsakade orosmolnet med sonen. Nu ser jag fram emot att läsa en god (kurs)bok och kanske fila på lite föreläsningar. I sängen.

Annars har dagen varit bra. Efter morgonens yogapass hann jag också med ett kort träningspass från CrunchLive i vardagsrummet. Ass & Abs. Det var rätt bra, om än lite för lätt.

Sedan promenerade jag ned till Kungsträdgården för att sitta i ett vetenskapligt råd hela dagen. Det var riktigt kul och givande och dessutom bjöds vi på en fantastisk lunch på Berns Asiatiska.

Och i kväll blir det mer asiatiskt. Jag orkar inte laga mat, så det blir hämtnudlar från en annan favorit, Steam.

Morgonflow

Inledde en alldeles för tidig morgon med ett skönt Good Morning Yoga Flow. En kort, alldeles lagom intensiv klass, perfekt att starta en arbetsdag med!

(Och nej, jag är inte sponsrad av Yogadownload.com, däremot prenumerant sedan flera år.)

Jag & mitt orosmoln

Tyvärr hade jag svårt att sova i natt, eftersom jag hamnade i lite av ett orosmoln. Det händer ju med regelbundna mellanrum, så jag är van. Men det är ändå jobbigt. Jag är så ofantligt trött på att oroa mig!

I går kväll var vi på julfest hos några gamla vänner. Det var väldigt mysigt med julbord, öl och snaps, även om jag inte är något fan av varken julmat eller alkohol. Men mannen i familjen är ölimportör och jag kände mig manad att pröva hans prisbelönta öl. Fast jag gick snabbt över till julmust.

Sällskapet var betydligt bättre. Det var en skön blandning karaktärer: värdparet och deras son, ett par föräldralösa syskon, en barnfamilj, en kvinna från Ukraina, en amerikansk tatuerare, en trevlig lärare, en känd konstnär, ett par hundar och så vi. Alla satt vid bordet i timmar och diskuterade allt mellan himmel och jord livligt. Sådant gillar jag. 

Yoga som livsfilosofi

I dag inledde jag min månad av daglig yoga. Från och med i dag, och en månad framåt, tänkte jag försöka yoga varenda dag.

Förra julen tillbringade jag i Indien. I år försöker jag skapa mitt eget lilla "Södermalmsindien". Jag inledde därför morgonen med en kopp Ginger Lemon (ingefära, vatten, citron och lite honung), tände ett lavendelljus i min lilla hall, rullade ut min matta och satte på datorn.

I dag blev det en anusara-inspirerad klass: Balanced Action. I ärlighetens namn var det inte riktigt min typ av klass. Visserligen älskar jag namnet och idén, men Anusara är inte min typ av yoga. Det går för långsamt, sliter för hårt på mitt skadade knä och jag saknar flödet.

Idén om "balanserad handling" är dock bra att ta med sig från mattan. Så mycket i livet handlar ju, precis som på mattan, om att balansera motstridiga krafter.

Jag tänker till exempel på hur jag dras både mot det publika och mot ensamheten. Jag älskar att stå på scen, men jag behöver också stänga av allt och stanna hemma i sängen ibland. För mig är det livsviktigt att kunna balansera mitt extroverta och mitt introverta jag. När jag lyckas med det, blir jag stark. Och när jag är stark, lyckas jag dessutom bättre med balansen. Precis som på mattan.

För mig är yoga så mycket mer än det fysiska. Inte minst är det filosofi. Livsfilosofi.

Att röra sig mellan olika världar

Jag har världens roligaste jobb, eftersom det ger mig möjlighet att vistas i så många olika världar. Vissa skulle säkert kalla det splittrat, men jag trivs med möjligheten att röra mig mellan och knyta ihop vitt skilda värden och världar.

Ta veckan som gått, till exempel.

På tisdagen hade jag en dragning på ett arkitektkontor av vårt senaste och kanske mitt framtida projekt, om arkitekters värdeskapande.

På onsdagen var fokus den svenska stålindustrin. Tillsammans med representanter för SSAB, Sandvik, Höganäs, Scania, och flera andra stora industriföretag pratade vi industrins framtid och utveckling.

På torsdagen skrev jag en krönika i Dagens Industri och fick massvis av läsarmejl. Jag vet, det är naivt, men jag älskar faktiskt att få reaktioner. Det är ju trots allt en önskan att kommunicera som driver mig!

Resten av dagen ägnades åt forskning. På förmiddagen var vi på Microsoft, på eftermiddagen på Vasakronan. Dessutom hann vi med att träffa Vinnova en sväng, innan jag rusade iväg för att leda en debatt om kvinnor & karriär, som mina fina studenter ordnat, på Handels på kvällen.

På fredagen började jag på Stockholms universitet, där jag sitter med i en grupp som ska göra en kort utvärdering av deras  curatorutbildning. Sedan fortsatte jag till Dans- & Cirkushögskolan för att tacka av deras avgående rektor, tillika min vän, Efva Lilja, innan jag kastade mig hem för att arrangera en grannglögg. Kvällen avslutades med en femtioårsfest för min fina vän Helene. Så lite privatliv hinner jag ändå med, även om jobbet tar mycket tid.

I dag har jag tagit det lite lugnare. Jag sov länge och tränade sedan. På eftermiddagen jobbade jag några timmar på Rival, där jag plöjde tonvis med artiklar och annat om den svenska litteraturvetenskapliga forskningen, som jag också är med och utvärderar.

På många sätt är det här en typisk vecka för mig, med tvära kast mellan de huvudsakliga områden där jag rör mig: näringsliv, kulturvärld, medier samt akademi.

Gränsöverskridande är min drivkraft - och jag älskar att få röra mig såhär!