... är allt lugnt. Och inget gör mig gladare! Tonåringen går glatt iväg till skolan varje morgon och har fullt upp med aktiviteter med de nya kompisarna. Ena dagen är det FN-klubben, nästa elevråd, den tredje träning och däremellan spelar de tillsammans. I går hade de pratat om att starta en acappella kör, vilket ju låter jättekul, och dessutom jobbar de med en podcast, en almedalsvecka och en massa annat spännande. Det känns som ett fantastiskt, intellektuellt gymnasieliv!
Jag är så tacksam över att det blev såhär. Han är fantastisk, min son! Han dricker inte alkohol, röker inte och går inte på fester. Han läser kopiöst och plöjer igenom mitt bibliotek. I helgen läste han det "Kommunistiska Manifestet" av Marx & Engels och nu har han övergått till "In Spite of the Gods", om det moderna Indien. Han har som princip att lyssna på minst ett par TED-talks varje dag, på sin timslånga promenad till och från skolan, liksom att se ett avsnitt "60 minutes" hemma - för att varje dag lära sig något nytt! Dessutom är han en filmbuff av stora mått och ser nog minst en film om dagen.
Han konsumerar, helt enkelt, kopiösa mängder av kunskap och kultur! Det är nästan det enda han gör, från morgon till kväll. I går hade han till exempel hängt med en annan klass efter sin egen undervisning, eftersom de skulle gå till Nobelmuseet. Och sådant tycker han är så himla kul.
Ända sedan han var liten, har han älskat museer. De senaste åren har jag inte ens orkat hänga med i hans takt, när vi har varit ute och rest. Ja, sedan han var cirka tolv år, har han faktiskt fått ta sig runt i storstäder som London, Paris, New York, Tokyo och Washington DC på egen hand - och då har han alltid valt att besöka kyrkor, tempel, bokhandlar och museer. Han är lite udda, min fina kille!
Dessutom har han faiblesse för att promenera. Han går överallt. Hela tiden. Lite väl mycket ibland, om jag ska vara ärlig. Han är väldigt smal, glömmer ibland att äta och gillar inte sötsaker (bortsett från glass). Läsk går det till exempel inte att få i honom och likaså är det svårt med godis, chips och sådant. Han är en väldigt ovanlig tonåring.
Sport är han helt ointresserad av, men han tränar i alla fall ett par, tre gånger i veckan med vikter. Och han älskar att dansa och är helt sjukt bra på det. Han har en kroppskoordination som slår alla.
Han är både social och ensamvarg. Å ena sidan har han massvis av vänner från hela världen. Han går på en internationell skola och hans vänner kommer från Irak, Tanzania, Indien, Mexico, Vietnam och till och med Nordkorea. På rasterna hänger han med muslimerna när de ber, på helgerna går han i synagogan med våra judiska vänner. Han är oerhört intresserad av religion.
Samtidigt har han inget stort behov av vänner. Han gillar att vara ensam. Han har aldrig någonsin, inte ens som barn, sagt att han har haft tråkigt; han har alltid varit en mästare på att sysselsätta sig själv. Vilket inte är konstigt, eftersom han har så ofantligt många intressen.
Han är i ärlighetens namn helt fantastisk, men inte alltid helt lätt. Han är smart som få och platsar faktiskt i Mensa, men han är också en kritisk, reflekterande typ, som ifrågasätter allt. Han är lång, smal och blek, och både lika intellektuell och lika neurotisk som han ser ut. I botten gömmer sig förstås en skörhet och en hel del ångest; något annat vore omöjligt.
Självklart hade han haft det mycket lättare om han inte hade varit så smart och kunskapstörstande; om han bara hängt med och festat med sina gamla kompisar, om han ägnat tiden åt att titta på fotboll och tänka på tjejer. Om han tagit lite lätt på livet. Men det gör han inte.
Å andra sidan är det ju just precis det som gör honom så fantastisk, och jag måste säga att jag är så oerhört tacksam över att ha fått en sådan makalös son!
Dagens yoga blir ett Gratitude Flow. Jag är så oändligt tacksam över min mest älskade son! Och den här yogaklassen är så himla bra; en av de bästa jag har! Massvis av flödande, nya roliga rörelser och kloka tankar om att man ska vara tacksam för motgångar och utmaningar!
Här är sonen på en debatt häromdagen, han är den blonda, längst fram med glasögon, intensivt lyssnande, förstås - för sådan är han:
Jag är så tacksam över att det blev såhär. Han är fantastisk, min son! Han dricker inte alkohol, röker inte och går inte på fester. Han läser kopiöst och plöjer igenom mitt bibliotek. I helgen läste han det "Kommunistiska Manifestet" av Marx & Engels och nu har han övergått till "In Spite of the Gods", om det moderna Indien. Han har som princip att lyssna på minst ett par TED-talks varje dag, på sin timslånga promenad till och från skolan, liksom att se ett avsnitt "60 minutes" hemma - för att varje dag lära sig något nytt! Dessutom är han en filmbuff av stora mått och ser nog minst en film om dagen.
Han konsumerar, helt enkelt, kopiösa mängder av kunskap och kultur! Det är nästan det enda han gör, från morgon till kväll. I går hade han till exempel hängt med en annan klass efter sin egen undervisning, eftersom de skulle gå till Nobelmuseet. Och sådant tycker han är så himla kul.
Ända sedan han var liten, har han älskat museer. De senaste åren har jag inte ens orkat hänga med i hans takt, när vi har varit ute och rest. Ja, sedan han var cirka tolv år, har han faktiskt fått ta sig runt i storstäder som London, Paris, New York, Tokyo och Washington DC på egen hand - och då har han alltid valt att besöka kyrkor, tempel, bokhandlar och museer. Han är lite udda, min fina kille!
Dessutom har han faiblesse för att promenera. Han går överallt. Hela tiden. Lite väl mycket ibland, om jag ska vara ärlig. Han är väldigt smal, glömmer ibland att äta och gillar inte sötsaker (bortsett från glass). Läsk går det till exempel inte att få i honom och likaså är det svårt med godis, chips och sådant. Han är en väldigt ovanlig tonåring.
Sport är han helt ointresserad av, men han tränar i alla fall ett par, tre gånger i veckan med vikter. Och han älskar att dansa och är helt sjukt bra på det. Han har en kroppskoordination som slår alla.
Han är både social och ensamvarg. Å ena sidan har han massvis av vänner från hela världen. Han går på en internationell skola och hans vänner kommer från Irak, Tanzania, Indien, Mexico, Vietnam och till och med Nordkorea. På rasterna hänger han med muslimerna när de ber, på helgerna går han i synagogan med våra judiska vänner. Han är oerhört intresserad av religion.
Samtidigt har han inget stort behov av vänner. Han gillar att vara ensam. Han har aldrig någonsin, inte ens som barn, sagt att han har haft tråkigt; han har alltid varit en mästare på att sysselsätta sig själv. Vilket inte är konstigt, eftersom han har så ofantligt många intressen.
Han är i ärlighetens namn helt fantastisk, men inte alltid helt lätt. Han är smart som få och platsar faktiskt i Mensa, men han är också en kritisk, reflekterande typ, som ifrågasätter allt. Han är lång, smal och blek, och både lika intellektuell och lika neurotisk som han ser ut. I botten gömmer sig förstås en skörhet och en hel del ångest; något annat vore omöjligt.
Självklart hade han haft det mycket lättare om han inte hade varit så smart och kunskapstörstande; om han bara hängt med och festat med sina gamla kompisar, om han ägnat tiden åt att titta på fotboll och tänka på tjejer. Om han tagit lite lätt på livet. Men det gör han inte.
Å andra sidan är det ju just precis det som gör honom så fantastisk, och jag måste säga att jag är så oerhört tacksam över att ha fått en sådan makalös son!
Dagens yoga blir ett Gratitude Flow. Jag är så oändligt tacksam över min mest älskade son! Och den här yogaklassen är så himla bra; en av de bästa jag har! Massvis av flödande, nya roliga rörelser och kloka tankar om att man ska vara tacksam för motgångar och utmaningar!
Här är sonen på en debatt häromdagen, han är den blonda, längst fram med glasögon, intensivt lyssnande, förstås - för sådan är han:
