Skärpning

Försöker ta mig i kragen, trots att jag är ur balans. Fick inte äta innan sjukhuset, så det blev frukost 11.30 och lunch 14.30. Nu är jag helt ur gängorna och har precis ätit mellanmål. 18.30.

Tröstar mig med att jag har försökt att vara snäll mot mig själv. Hade en timmes handledning med en mysig fransk student och rättade klart ett gäng tentor, men resten av dagen har jag suttit uppkrupen i mitt soffhörn på kontoret, haft ett doftljus tänt, druckit te och läst en bok, som jag ska föreläsa om på måndag. Ingen roman, precis, men ändå lite näring för själen.

Funderar också på om jag ska åka bort i helgen. Känner att sonen och jag går varandra på nerverna och att det skulle kunna vara skönt att få vila upp mig någonstans. Och han vill gärna vara ensam.

Tänker att det kan vara roligare än att tillbringa hela helgen här, i en tom, tyst korridor:

Sömnlös i Stockholm

Den dåliga dagen följdes av en ännu sämre natt. Jag kunde inte somna. Låg och oroade mig över sonen, som vanligt. Klockan två gick jag upp och hämtade in honom en stund för att prata. Efteråt kändes det lite bättre, men mycket sömn blev det inte. Fyra timmar, kanske.

Ibland tänker jag att vi har fyra familjemedlemmar hemma hos oss. Det är sonen, hans sjukdom, jag och min oro. Sonen, sjukdomen, jag och oron. Alla interagerar, i olika konstellationer.

Nu ska jag till sjukhuset och kolla min egen mage, för ovanlighetens skull. Jag brukar ju annars mest vara medföljande, men just nu är det jag som inte mår bra.

När jag jobbar såhär mycket, hamnar jag lätt ur balans - och när jag hamnar ur balans, börjar jag oroa mig och då får jag svårt att sova - och så hamnar jag ännu mer ur balans - och oroar mig ännu mer - och sover ännu sämre - och så vidare. Det är verkligen en ond spiral.

Shitty dag

I dag var det ingen bra dag. Hann klämma in ett par timmars arbetstid redan innan jag klev ur sängen. Hade deadline på en krönika, som inte blev något bra. De blir aldrig det, när jag jobbar såhär hårt.

Sedan möten non-stop 10-18. Drack en kopp soppa under ett, klämde en energybar under ett annat. Några matpauser hann jag inte med.

Planerade sedan att promenera hem, men då sa kroppen stopp. Fick yrsel halvvägs och var tvungen att ta tunnelbanan hem. Väl hemma, kunde jag inte komma på vilken uppgång jag bor vid - vilket är ett dåligt tecken. När jag inte hittar hem, har jag jobbat för hårt!

Sedan rök sonen och jag ihop. Under bråket sa han att han alltid, ända sedan han var liten, varit livrädd för att jag skulle gå in i väggen. Stackars liten!

Och det stämmer säkert, för den här bilden - som jag har uppsatt ovanför skrivbordet - ritade han som barn:

Den bilden säger tyvärr ALLT!

Effektiv arbetstid: ca 11 timmar.

Jag tänker på dig

Undervisade tre seminarier på raken - och var efteråt helt död. Glad, men död. Jag har så himla fina studenter och de ger och lär mig så otroligt mycket, men jag blir ändå så himla trött av att undervisa.

På kvällen gick jag på teater med min fina vän F och två av hennes barn. Liv Strömqvist tänker på dig. Liv Strömqvist är en av mina favoriter och igenkänningsfaktorn var gigantisk. Jag ömsom skrattade och grät när jag såg mitt och många kvinnors liv spelas upp på scen.

Dottern som var med, som är lika gammal som min son, kände tack och lov inte igen sig lika mycket - och jag hoppas innerligt att hon slipper att göra det:

Väl hemma hittade jag en bild på vårt hus i lokaltidningen, utpekat som ett av de områden som borde öka mest i värde:

Effektiv arbetstid: 9 timmar. 

Återfall

Gårdagen gick bra. Jag jobbade tre, eller möjligtvis fyra, timmar effektiv tid. Men i dag gick det sämre. Tretton timmars effektiv arbetstid. Alla måltider framför datorn. Och ingen träning.

Hittills är jag uppe i 24 timmars effektiv arbetstid den här veckan.

Suck. Jag är verkligen arbetsnarkoman. 

Vad gör en exceptionell student?

Som lärare älskar man ju duktiga studenter. Fast ännu mer älskar man studenter som vill lära och är bra människor. Jag har en gammal student som hör av sig med jämna mellanrum. Hen är en av skolans absoluta stjärnstudenter, med A i alla ämnen - utom mitt!

Det som jag uppskattar allra mest är att hen aldrig har ifrågasatt att jag är den enda som inte gett högsta betyg. I min kurs fick hen ett B. Men det har aldrig spelat någon roll, utan tvärtom har hen alltid respekterat det.

Det tycker jag är en helt unik kvalitet, som visar på en ödmjukhet! Och det är faktiskt den ödmjukheten som gör att hen sticker ut allra mest! Inte betygen i sig. 

En lycklig liten söndag

Men en så bra söndag det blev! Några timmars jobb framför OS, sedan en timmes spinning följt av en halvtimmes core och därefter ett par timmars fika med en gammal vän. Sedan kom sonen förbi och vi gick och handlade och lagade söndagsmiddag tillsammans, som vi intog framför Mellon.

Det är det bästa jag vet: lagom med jobb, tuff träning, goda vänner, avkoppling och finaste, lilla familjen!

Nu är jag redo att skriva en krönika och ta ett långt lavendelbad! 

Heja Canada!

Så slog jag till sist på OS. Nu står herrarnas femmil på i bakgrunden och så småningom ska jag titta på hockeyfinalen mellan mina två hemländer, Sverige och Canada.

Jag tror att jag hejar på Canada!

Arbetsnarkomanin under lupp

Lördag 23.00. Äntligen är det dags att checka ut för kvällen.

Jag blev till sist klar med alla tentor, åkte hem och fortsatte direkt med att förbereda måndagens och tisdagens seminarier. Nu är jag i alla fall nästan klar med dem och kan ägna morgondagen åt tisdagens två andra seminarier. Att vara lärare innebär alltid att man måste planera i förväg.

Dessutom hann jag besvara lite studentmejl på vägen hem. Med två parallella kurser och dessutom ett antal slutuppsatser, kan det lätt bli rätt många mejl per dag.

I dag har jag inte varit så bra på att behandla min arbetsnarkomani, även om jag i alla fall har 1) promenerat till jobbet; 2) shoppat lite på vägen - för att göra kontoret mysigare; samt 3) tränat.

Jag ska räkna hur många timmar jag jobbar den här veckan, för att försöka bryta den onda spiralen.

Effektiv arbetstid har i dag varit cirka 8 timmar.  

Lyx är ett gym

En av de saker jag älskar med mitt jobb är att vi har Friskis & Svettis i huset. Det tar mig - bokstavligt talat - en minut att gå ned till gymmet. Det är lyx!

Ändå är det förvånansvärt hur sällan jag gör det.

Huvudanledningen är min arbetsnarkomani. Jag har så oerhört svårt att slita mig från jobbet. Det finns alltid något som borde göras: mejl att besvaras, tentor att rättas, artiklar att skrivas, föreläsningar att förberedas - och jag ligger ALLTID efter. Även när jag jobbar 90 timmar i veckan, hinner jag inte med. Och då får jag skuldkänslor om jag går till gymmet.

I dag lyckades jag i alla fall slita mig. Jag hade redan på förhand bestämt att jag skulle träna när jag rättat halva högen tentor - och jag lyckades också hålla fast vid det. Det var underbart skönt, jag var där sista timmen innan stängning och jag hade hela hallen för mig själv och mina 45 minuters NTC.

Dags för behandling?

Samtalet med studenten i går kväll satte verkligen myror i huvudet på mig. Varför arbetar jag så mycket? Varför ser jag det som helt normalt att arbeta 14-16 timmar om dagen, sju dagar i veckan, och varför får jag ångest när jag inte arbetar? Hur kan det komma sig att jag aldrig planerar in en ledig helg och sällan ens en kväll?

Jag har alldeles uppenbart ett beroende. Alls inte olikt en till mig närståendes ortorexi, bortsett från att hen får behandling och verkar vara på god väg att tillfriskna. Från att ha tränat 3-4 timmar om dagen och enbart äta nyttiga saker, kan hen nu äta i princip vad som helst och nöja sig med en promenad. Det är en fantastisk framgång!

Tänk om jag också kunde bli frisk? Tänk om mitt liv kunde innehålla annat än jobb? Kanske borde jag gå med i Workaholics Anonymous som träffas på tisdagar här i Stockholm.

Ändå har veckan som gått varit annorlunda. Jag har för ovanlighetens skull tagit ledigt flera kvällar. Inte helt ledigt, men i alla fall ett par timmar, då jag tittat på tv, läst och tränat lite lugnt. Jag känner själv att det har varit oerhört bra för mig. Kanske är något på gång. Kanske börjar jag bli redo för en förändring.

Studentens ord i går kväll tog i alla fall ordentlig skruv. Jag tänker att jag också har en viktig roll som förebild för mina studenter och för min son. Det är inte bara för min egen skull, jag skulle behöva bota min arbetsnarkomani, utan också för deras.

Fast först måste jag hinna rätta en massa tentor och förbereda veckans lektioner.... beroenden är svåra att bryta. 

Värsta bästa veckan

Nu är terminens värsta vecka över. Två dagars vetenskapligt råd följt av tretton timmars handledning, ett tvådelat seminarium med övernattning och en massa tentor att rätta!

Men det mesta har varit kul. Jag älskar att handleda projektarbeten på Handels. Man får en hel timme med fem-sex studenter i taget och har tid att gå på djupet. De skriver om en massa spännande ämnen och det är kul att lära känna studenterna lite bättre.

Dessutom hade jag ett fantastiskt kul seminarium med chefer i den ideella sektorn i morse. De skulle gestalta organisationens uppdrag - och de var MAKALÖSA! Jag blev helt tagen!

Än är jag kvar på kontoret, men inte så länge till. Dagens handledningar avslutades med att en sötnos till student lite försynt frågade hur många timmar i veckan jag egentligen jobbar. Sedan la han till att han aldrig skulle vilja ha det så, utan att han redan från början ville skapa balans i livet. Det fick mig att tänka till och istället för att sitta kvar här på skolan och rätta tentor i kväll, har jag bestämt mig för att åka hem. Det är ju ändå fredag... även om jag trivs på jobbet.

Fördelen med att vara en bitch

Jag undervisar för ideella sektorn i Mariefred. Det gör jag varje år. I gruppen ingår chefer från Amnesty, Rädda Barnen, IOGT-NTO, Svenska Kyrkan, m fl.

Det är alltid lika givande. Jag trivs i civilsamhället.

I år trivs jag dessutom på hotellet. Förra året placerade de mig på ett rum med en trasig ventilationstrumma - och jag sov ingenting. Dessutom missade de mitt önskemål om att slippa mjölk, så jag fick heller ingen middag.

Att varken få sova eller äta är ju ingen höjdare på hotell, så självklart ställde jag till världens liv. Som jag för säkerhets skull repeterade inför årets besök.

Och tänk de lyssnade. I år är jag placerad i värsta sviten, i två etage, som plåster på såren. Här är min undervåning med vardagsrum och min övervåning med sovrum. Så lyxigt!!! Det är större än hemma:

Kikhosta

Jag har blivit utsatt för smitta för kikhosta. Inte sådär lite grann, utan rejält. Jag satt inlåst i tre dagar, i ett pyttelitet rum, med en person som hostade konstant - och som nu visat sig ha kikhosta.

Åh, vad jag hatar när folk inte stannar hemma när de är sjuka! Det är så himla omoraliskt!

Inkubationstiden är 1-3 veckor så vi får väl se. Jag är mest orolig för sonen och tänker att - om jag skulle få kikhosta - då måste jag verkligen isolera mig och undvika honom. Han är visserligen vaccinerad, men tydligen är skyddet inte helt säkert. Och jag vill verkligen inte att han ska drabbas!

En rysk docka i akademin

Det går verkligen inget vidare med min träning den här veckan. Precis när jag var på väg till yogan, dök sonen upp och var, för ovanlighetens skull, supersocial.

Som tonårsmamma måste man ta tillvara på sådana stunder!

Så istället för en Vinyasa Flow, blev det ett par timmars pratstund med sonen. Och sedan handlade vi och lagade mat tillsammans och fortsatte att prata över en god middag.

Och det var så mycket bättre än alla yogaklasser i världen!

Annars har jag haft ett par jobbiga dagar. Tanken var att vi skulle göra ett arbete tillsammans, men jag bemöttes enbart med antingen total ignorans eller rent motstånd. I de andras ögon var jag inte vatten värd. Jag var inte professor, jag kom från fel disciplin, jag var enda svensk och dessutom kvinna - jag saknade helt enkelt all legitimitet.

Istället för att släppa egot och låta det passera, blir jag i sådana lägen som en rysk docka. En sådan där med vikt i botten, som alltid ställer sig upp igen, hur mycket hon än tippar. Jag har till och med en sådan på mitt skrivbord - som en symbol! Jag är en rysk docka bland alla gubbar i akademin.

Genom årens lopp har dockstrategin blivit min överlevnadsstrategi. På Handels har det hänt tusentals gånger. Jag har blivit totalt förödmjukad av manliga professorer, jag har gråtit floder på toaletter och ibland också på möten - men jag har inte gett upp, utan fortsatt att tjata.

I dag och i går hade jag ett anteckningsblock vid min sida, där jag skrev upp varenda sak jag sa. Allt som var riktigt viktigt ringade jag in, och sedan fortsatte jag att upprepa det, om och om igen. Någon gång lyckades jag. En del saker fick jag till slut - efter att de blivit helt utmattade av mitt tjatande - igenom. Men mycket föll förstås bort.

Samtidigt är det sjukt tröttsamt för alla parter. Jag vet ju att jag inte är sämre än dem. Även om jag inte har en lika fin titel, har jag lika mycket att bidra med. Och jag vet att arbetet hade blivit bättre, om jag hade fått bidra.

Dessutom väcker behandlingen starka minnen från min barndom. Min pappa, som också är professor, behandlade mig på precis samma sätt. Han var totalt ointresserad av mina intressen och allt jag berättade bemöttes med total ignorans. Kanske är det  därför jag inte ger upp. Jag har fått nog av att bemötas med tystnad, ointresse och förakt i min barndom. Och säkert är det också därför jag avskyr hierarkin i den akademiska världen så fruktansvärt mycket.

Garanterat är det också därför jag själv väljer att vara annorlunda som förälder; att lyssna på min son och låta honom vara med och bestämma. I dag sa han att även om vi är en liten familj, har han alltid upplevt att det finns en otroligt stor kärlek. Liten familj, men stor kärlek. Så fint!

Prestationsprinsen

Efter ett heldagsmöte på forskningsrådet, skulle vi avsluta med middag på KB. Jag åt en kalvlever Anglais och drack rödvin till. Det fungerade inte. Magen började göra jätteont.

Var det rödvinet? Smöret som levern var stekt i? Tillbehören? Något annat?

Hur som helst slutade magen göra ont, när jag promenerade hem i det fantastiska månskenet denna ljumma februarikväll.

Väl hemma väntade sonen som fått högsta betyg i dag. Bäst i klassen. Å ena sidan blev jag förstås glad och stolt över honom, min ursmarta son. Å andra sidan vill jag inte att han ska hamna i samma prestationsfälla som jag själv - och få ont i magen. 

Träningsplanering

Det må vara en helvetes vecka, med två internat, men jag ska ändå försöka få till träningen. Målsättningen är att hinna med:

Söndag: Styrka
Måndag: Promenad
Tisdag: Styrka
Onsdag: Gentle Hatha Yoga
Torsdag: Vila
Fredag: Styrka
Lördag: Vinyasa Flow

Konditionsträningen ligger jag lite lågt med, eftersom jag får ont i magen när jag tar i för mycket. Det får istället bli styrka, yoga och promenader den närmsta tiden.

Först lekte jag med tanken att köra mer strukturerad styrketräning, till exempel New Rules of Lifting Supercharged. Men så prövade jag att köra ett första pass i dag - och då kändes det alldeles för lätt!

Annars har jag rättat tentor, bråkat med sonen och haft ont i magen. Ingen toppensöndag, med andra ord.

Jag oroar mig för att sonen är så supersmal, till skillnad från sin mamma. Han äter visserligen helt OK, men han är smal som en sticka och jag är orolig för att han inte har några reserver, om han skulle bli sjuk. Jag skulle vilja att han la på sig tio kilo, men det verkar omöjligt. Trots att han säkert äter uppemot 4000 kalorier per dag, går han bara inte upp i vikt.

Jag pratade med husläkaren om det häromdagen, vars teori var att smala människor fortsätter att vara smala för att de förbränner mycket mer. Det går åt en massa kalorier enbart för att hålla dem varma. Alltmedan vi som har lite hull, har mycket lägre förbränning. Därför har vi också svårare att gå ned i vikt.

Fråga mig inte om husläkarens teori stämmer. Jag tröstar mig i alla fall med att han inte verkar vara det minsta orolig över sonens hälsa och att alla prover ser bra ut.

Den onda stresspiralen

Som så många andra, kvinnor och män, har jag ägnat en stor del av mitt liv åt att känna mig missnöjd med och försöka förändra min kropp.

Jag har bantat och gått upp igen, bantat och gått upp igen... När jag var som smalast, i vuxen ålder, vägde jag 58 kilo. När jag var som tjockast, utan att vara gravid, vägde jag 86 kilo. Det är en skillnad på nästan trettio kilo - och det säger väl allt om min jojo-bantning!

För några år sedan bestämde jag mig för att sluta banta. Jag gick en kurs i Mindful Eating, jag la parallellt om kosten och jag började träna mer regelbundet än förut. Sakta, utan ansträngning, droppade jag ned till 72-74 kilo och la mig där konstant. Perfekt!

Men så kom den här helvetes perioden, med tredubbel undervisning och magbesvär. Plötsligt var jag tvungen att lägga om matvanorna igen, från min framgångsmodell till... jag vet inte vad.

Dessutom trillade jag återigen ned i den onda stresspiralen, som jag så lätt hamnar i. Timmarna på dygnet räckte plötsligt inte till, det blev svårt att slita sig från jobbet och jag var samtidigt så trött att jag inte orkade träna.

I morse ställde jag mig på vågen och självklart hade jag gått upp igen. Det visste jag. Det kände jag. Kombinationen dåliga matvanor + lite träning + gigantisk stress leder ofelbart till övervikt.

De senaste veckorna har jag arbetat kring 80-90 timmar i veckan, trots att jag inte har betalt för mer än 36. Bara det är ju galet. Utan tvekan borde jag kunna dra ned arbetstimmarna till 70-80 - och ta mig tid att träna en timme om dagen. Eller hur?

Maten har jag inte riktigt hittat rätt med. Innan jag fick ont i magen, hade jag hittat världens bästa modell. Jag åt mycket nyttigt fett, inga mjölkprodukter och väldigt lite spannmål. Jag åt mycket och ofta och mådde jättebra, tills dess att jag plötsligt började få väldigt ont i magen.

Läkarna misstänker att jag hade ett gallstensanfall, vilket gör att en massa fet mat hamnar på svarta listan: ägg, nötter, nötsmör, rökt lax, etc. Sådant som jag brukade äta. Men troligtvis har jag också magkatarr, vilket gör att jag bör äta mer snabba kolhydrater än förut. Således är jag tillbaka vid en ny kostmodell, som än så länge känns helt främmande.

Till frukost blir det havregrynsgröt med havremjölk och blåbär samt en havrelatte. Havre sägs vara jättebra för magen - och frukosten fungerar väl OK, även om jag saknar min gröna smoothie.

Till lunch blir det oftast någon form av mikromat, exempelvis från Gooh, eftersom jag sällan hinner gå ut och äta (och ofta äter framför datorn). Typiskt exempel på stressmat, med andra ord. Inte bra.

Till mellanmål blir det någon bar, eftersom jag oftast är på språng. Raw bar känns ändå OK.

Till middag blir det antingen bra hemmalagad mat med sonen eller take-away. Vi bor i take-away heaven och brukar varva mellan falafel från Falafelbaren, nudlar från Steam, thaimat och sushi. Thaimaten känns inte toppen, så den borde jag nog skippa, men resten går bra.

Kanske räcker det med att jag gör lite mini-justeringar för att må bättre. Jag borde kanske försöka äta en bättre lunch och aldrig framför datorn! Jag borde också se till att alltid få i mig en Raw Bar. Och jag borde undvika thaimaten, som ger mig ont i magen.

Men ändå viktigare är nog att prioritera träningen igen. I dag är det precis fyra månader tills jag fyller 50 - och då vill jag känna mig i form!

Den här första veckan kommer att bli ett helvete. Jag ska på två internat och jag är bokad från morgon till kväll, nästan varenda dag. Men även då borde det faktiskt gå att klämma in träning, om jag är lite smart. Och klarar jag bara nästa vecka, då blir resten av terminen en kaksmula!

Snart går jag nämligen in i stora rättningsdimman och den är på många sätt ett helvete. Jag har 477 tentor och projekt att rätta fram till början av april. Men fördelen är att jag då styr min egen tid - och lätt kan lägga in träning varenda dag.

Nu ska jag börja ta hand om mig själv igen! Nu är det dags att bryta den onda spiralen!

Kärlek i organisationer

Nu är det snart slut på mina batterier. I går körde jag hårt. Först hade jag den lite otacksamma uppgiften att hoppa upp på en scen och köra en inspirationsföreläsning direkt efter tre ministrar. För säga vad man vill om politiker, men de är svårslagna på scen! Snacka om rutinerade talare.

Efter föreläsningen hängde jag lite med Annie och pratade om att kombinera rollerna som ledare för ett parti, ett departement, i regeringen och i medierna. Det kan inte vara en lätt uppgift att kombinera alla dessa roller, särskilt inte för en sådan ung tjej. Fast som forskare tycker jag förstås att det är intressant.

Väl tillbaka på jobbet var det full fart. Det blev klart att jag får söka utbildningen vid Harvard - och inget kunde göra mig gladare! Tänk, jag har inte fått en utbildning betald sedan 1994, bortsett från min forskarutbildning, förstås. Det är alltså tjugo år sedan sist - och faktiskt på tiden att jag får fylla på förråden! Jag lovar att kursen kommer att göra mig till en bättre lärare!

Dessutom verkar det vara en suverän utbildning. Först en intensiv vecka på Harvard Business School i sommar, sedan en uppföljning ett halvår senare antingen på Harvard eller någonstans i Europa, Asien eller Sydamerika. Deltagare är seniora lärare från de bästa handelshögskolorna i världen, och tydligen är det globala kontaktnät man får, en av huvudpoängerna. Så himla kul! Och spännande!

Men jag vet förstås inte om jag kommer in. Konkurrensen om platserna är tydligen stenhård och jag vet verkligen inte om den ansökan jag skrev i natt och tidigt i morse håller måttet. Jag satsade hårt på att sticka ut, eftersom jag vet att de väljer deltagare efter mångfaldsprincipen. Alltså betonade jag allt som är udda med mig i handelshögskolesammanhang (vilket är det mesta...).

I går kväll var jag också på middag med mina älskade studenter. Jag tänkte bara gå en stund, men klockan var halv ett innan jag kom hem. Det var så himla mysigt att sitta och hänga i puben och prata med gamla och nya studenter. De är så fina!

Sedan vaknade jag okristligt tidigt i panik över att ansökan till Harvard måste bli klar. Och därefter har jag kört en halvhård dag på jobbet med undervisning och handledning i parti och minut. Nu försöker jag hinna ikapp med alla mejl, som blivit liggande i evigheter, och så småningom ska jag kanske unna mig att gå hem. Det är ju trots allt fredag.

Och alla hjärtans dag. Jag la in en liten extra föreläsning om kärlek i organisationer och ledarskap i min undervisning i dag, mest för skojs skull, men också för att jag verkligen tror att det är viktigt! Om jag sedan lyckades övertyga de ibland lite cyniska handelsstudenterna, låter jag vara osagt. Jag gjorde i alla fall ett försök!

En kvart om dagen?

Det sägs att det räcker med att träna en kvart om dagen. Jag är inte så säker, men så blev det i dag.

Jag prövade för första gången en gratiskurs från träningskurser.se. En MOVE 1. Tänkte att jag skulle köpa en SOMA-kurs sedan. Jag gillar den där typen av lugn, funktionell träning. Särskilt i perioder av stress.

Glädjande nog tog också mitt SL-kort slut i dag, och - så länge snön håller sig borta - betyder det mer promenader. 90 minuter fram och tillbaka till jobbet varje dag, vilket ger mig tid att tänka och stressa av. Samt att ladda inför föreläsningar och annat, förstås.

I dag ska jag hålla en stor föreläsning för alla på Näringsdepartementet, inklusive alla ministrar. Jag är i ärlighetens namn lite nervös, så promenaden kommer att sitta fint.

Trött flyt

Mitt flyt fortsätter. Så till den milda grad att jag börjar oroa mig för vad som händer när det vänder. För aldrig kan det väl fortsätta att gå såhär bra?

I dag blev jag plötsligt erbjuden att gå en fantastisk utbildning vid Harvard. Jag vet visserligen inte om jag kommer in, men om jag gör det, får jag utbildningen betald.

Oavsett är jag förstås glad att få ett sådant erbjudande. Det är också en sådan där sak som bara inte händer, men som verkar hända den här månaden. Vad är det med världen? Varför har jag sådan tur?

Den enda nackdelen är att jag kör för hårt just nu. Jag känner verkligen hur jag laddar ur batterierna varenda dag - och jag ser ingen ljusning förrän tidigast i april. Det är sju dagars och 80-90 timmars arbetsveckor som väntar. Ja, ja...

När jag är såhär sliten, vågar jag heller inte träna hårt, utan jag nöjer mig med lite enklare träning. I går hann jag med en halvtimme i hallen innan arbetsdagen började. Det kändes precis lagom. 

Skön söndag - trots/p g a städning

Trots att jag åkte på att städa för första gången på... åtta ? ... månader, blev det en skön söndag.
Först några timmars förberedelser inför veckans ledarskapskurs, där de bland annat ska tenta.
Sedan lunch och städning i drygt fyra timmar, med en kaffepaus mitt i.
Och därefter ett corepass i hallen. Jag älskar vår hall/yogastudio/gym!

Nu har jag kokat en gigantisk kopp te, tänt doft- och värmeljus och krupit upp i soffan med ett gäng artiklar och en massa inlämningsuppgifter, för att förbereda morgondagens etikseminarium. Här tänker jag nog stanna hela kvällen. Det är så himla mysigt, särskilt när det är städat!

Ingen söndag utan Sandström

Jag gillar att läsa krönikor. Det är en lagom lång form på morgonkvisten och jag gillar den där kombinationen av personligt och allmänt. Dessutom tycker jag att vi har många bra krönikörer.

En av dem jag gillar mest är Daniel Sandström i SvD. Vi tycker inte alltid likadant, tack och lov, men han tar alltid upp ämnen som berör mig. Och han gör det bra.

Det har blivit lite av en söndagstradition att dricka en havrelatte och läsa hans krönika i soffan, innan jag ger mig på förberedelserna inför veckan undervisning.

Nu på förmiddagen tänkte jag förbereda tisdagens och fredagens ledarskapslektioner, där vi ska arbeta med temat "self-awareness". Både ur ett kritiskt och ett pragmatiskt perspektiv - som alltid.

Sedan ska jag städa, för första gången sedan i våras. Sonen brukar nämligen sköta städningen här hemma, men den här veckan har han så mycket i skolan, att han har bett att få slippa. Jag funderar direkt på om vi kanske ska skaffa städhjälp - jag hatar att städa!

I eftermiddag och kväll ska jag förbereda måndagens och tisdagens seminarier i etik. Även det är ett av mina favoritämnen, så jag ska inte klaga.

Jag jobbar alldeles för mycket, men nästan allt jag gör är kul och viktigt! I går lyckades jag till sist, strax före midnatt, bli klar med min genusrapport till ledningen och styrelsen för Handels. Vi får väl se hur sågad den blir - jag väntar fortfarande på tid att få lägga fram den.

På minussidan står att jag har nackspärr. Det är tyvärr ett typiskt tecken på att jag slarvat med min egen hälsa på sistone. Så fort jag stressar och struntar i träningen, får jag låsningar på olika håll: nacke, rygg, höfter och skuldror. Jag har en kropp som har ett enormt behov av att hålla igång, annars protesterar den.

Antagligen är jag precis som min pappa (som för övrigt också skriver i SvD). Han måste träna varenda dag; till och med nu, när han snart fyller 87. Träna och arbeta. Han har tränat och arbetat precis varenda dag i hela sitt liv.

Jag är likadan och jag ser också exakt detsamma i sonen.

Vi är helt enkelt en familj av arbets- och träningsnarkomaner.  

Feministiskt initiativ?

Jag känner inga som arbetar så mycket som akademiker. Min bästis klagade i en massa år; sedan blev hon själv yrkesakademiker - och nu jobbar hon lika mycket. D v s ALLTID.

Sådant kan man fundera på när man sitter en lördag på kontoret. Jag tog visserligen - hör och häpna - ledigt i går kväll och åt middag med min kompis K. Kvällens höjdpunkt var att vi båda två, oberoende av varandra, funderat på att rösta på Fi. Precis som många andra i bekantskapskretsen.

Redan i morse slog därför vår gemensamma kompis F till och bjöd in Gudrun till ett homeparty. Vi får väl se om hon svarar och kan. Hur som helst vore det kul att dra ihop en massa människor, de flesta med handelsanknytning, och prata feministisk politik.

Jag tycker dessutom att Fi skulle kunna utveckla sin ekonomiska politik - och där kan vi kanske hjälpa till. I akademiska kretsar talas det mycket om cirkulär ekonomi, och det är lätt att se kopplingarna till feminism.

Vem vet, år 2014 blir kanske året då jag engagerar mig politiskt igen. I somras var vi förresten och lyssnade på Gudrun, mamma och jag:

Om jag nu har tid. Ibland känns det helt omöjligt att få ihop det. Den senaste veckan har varit förfärlig och resten av februari ser lika hemsk ut. Jag får nog räkna med uppemot 90-timmars arbetsveckor, vilket är helt GALET!

I går kom jag i alla fall iväg och körde en Organic Bodywork för första gången och i dag blev det världens bästa Vinyasa Flow. I veckan som kommer ska jag försöka ta mig tid att yoga och träna regelbundet - för att orka. 

Flyt

Just nu har jag världens flyt. Varje dag händer det fantastiska saker. I går åt jag lunch med en förläggare som vill ge mig ett förskott för att skriva en bok. Sådant som bara inte händer!

I dag damp det ned ett stipendium, som gör att jag i fyra (4!) år får tid att forska 60 % av min arbetstid. Det är helt freaking fantastic!!!!

Dessutom fick jag världens finaste mejl av en manlig student, som gjorde mig helt överlycklig. Han skrev såhär:

Först och främst vill jag bara tacka för gårdagens seminarium. Jag pratade med lite kompisar efteråt och vi blev alla rätt tagna av din inledning - plötsligt blev genus bland det mest tankeväckande och intellektuellt stimulerande vi stött på här på handels! Tack för det.

Gubbväldet

I går blev det ändå en bra dag. Först en intervju med Veckans Affärer om hur vi på Handels arbetar för att förbättra jämställdheten. Sedan tre seminarier på raken med ett lärarmöte i mitten. Slutligen en krönika. När jag släckte vid midnatt, var jag helt slut. Då hade jag varit superkoncentrerad sexton timmar i sträck, och knappt hunnit gå på toaletten.

Men det blev bra diskussioner på seminarierna, och därmed är jag glad. Det är det enda som betyder något! Studenterna var på hugget och kastade sig in i diskussioner om genus och altruism. Och när de är närvarande - mentalt - är de alltid fantastiska!

Att mina masterstudenter sedan inte gillar mig, är en annan historia. Som hypersensitiv person känner jag kylan, men jag försöker se det som en övning i att släppa behovet av att bli omtyckt. Kandidaterna däremot är värsta charmtrollen och det är väldigt lätt att älska dem.

En sak gjorde mig dock väldigt ledsen igår och det var att ett par studenter berättade hur de blivit behandlade av en av mina manliga kollegor. Han hade - i samband med en räkneövning - använt exemplet "om jag skulle köpa sex av er" - och de hade känt sig väldigt kränkta.

Tänk att två unga tjejer i tjugoårsåldern får höra sådant av en manlig lärare! Sådant gör mig helt jävla vansinnig!

Extra arg blir jag säkert för att just den här personen ställde till det enormt för mig de tre åren jag var chef. Han har uppenbart problem med kvinnor, både unga och medelålders, men han ges också mycket makt på skolan, vilket är helt absurt.

I dag när jag gick till företagsläkaren för att kolla min mage, sa hon för övrigt, sådär i förbifarten, att hon ofta får höra hur jobbigt vi kvinnor har det på Handels. Det är ju också intressant att det är vår företagshälsovårds bild av vår arbetsplats.

En dag ska jag skriva en bok om alla sådana händelser jag har varit med om under mina hittills trettio år på Handelshögskolan.

Tema: genus

Efter en skön söndag, puttade vardagen återigen ned mig i sömnproblem. Vaknade kl 5 av mardrömmar, om att jag tappade bort mig på rasten och inte hittade tillbaka till salen (= typisk stressdröm).

Suck. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad gör man när man drömmer stressdrömmar om sitt jobb?

Gårdagen var lång. Satt i möte på ett forskningsråd hela dagen. Sa vad jag tyckte, vilket aldrig är populärt i vetenskapliga sammanhang. På kvällen hade jag fullt av lektionsförberedelser och en krönika att skriva.

I dag blir ännu värre. Först är det intervju med Veckans Affärer, om vad Handels gör för att förbättra situationen för kvinnor i näringslivet. (Svar: inte tillräckligt.) Sedan har jag tre seminarier på raken; kl 10.15, kl 13.15 och kl 15.15. Däremellan ett lunchmöte med lärarlaget. Jag räknar inte ens med att hinna gå på toaletten i dag.

Dessutom är temat genus på två av seminarierna, och efter att ha läst studenternas inlämningar anar jag var det kan landa. Med vissa undantag, kommer det gamla vanliga tjafset om kvotering upp. Själv är jag för kvotering, men det är aldrig studenterna.

Tänker att jag måste behålla nyfikenheten - och försöka förstå hur de resonerar. En bra fråga kan vara: varför tror de att vi resonerar så olika? Kan det bero på ålder och erfarenhet? Jag är inte helt säker att jag heller trodde på kvotering när jag var i deras ålder.

Skön februariträning

Februari kommer att bli en tuff månad. Jag har massvis av undervisning, ett par extra föreläsningar och ett jättestort sakkunniguppdrag. Jag fasar.

För att orka med, behöver jag träna. Mitt mål för februari är inte att bli bättre; inte snabbare, starkare, smidigare eller uthålligare. Mitt mål är att hålla igång för att orka med - och träningen blir alltså bara ett medel. Jag kommer att satsa på att träna det jag för stunden behöver och har lust med; inte följa några färdiga scheman.

Jag tycker att det ska bli riktigt kul. Det är också ett slags utmaning att enbart träna för njutningens skull. Hur ser en sådan månad ut?

En sak är säker: den ser annorlunda ut. I går skippade jag min sedvanliga Vinyasa Flow till förmån för en lugn Restorative Yoga. Och i dag bytte jag min tuffa Spinning mot en skonsammare Indoor Walking. Bägge delarna kändes jättebra.

Sedan får vi se i mars. Då har jag framför allt mängder av rättning och då kan det vara på plats att satsa lite mer på träningen. Men februari blir lugn. Träningen kommer framför allt att fungera som mitt andrum och jag kommer inte att pressa mig.

Och jag kommer alltid att prioritera sömn framför träning, så redan i morgon ryker morgonpasset.

Sömn prio nr 1

Annars är det en bra dag. Jag sov som en stock i drygt nio timmar och vaknade utvilad till en värld i färg. Ångesten hade släppt.

Sonen och jag hade ett långt samtal om ångesten i går kväll. Jag är ju diagnosticerad med GAD, generaliserat ångestsyndrom, och jag misstänker att han lider av detsamma. Det var ju ångest som gjorde att han blev sjuk, till exempel.

Han är väldigt inne på att man måste lära sig att bli av med sin ångest, och att man kan träna sig till att tänka bort den. Jag är nog mer för att acceptera ångesten, men att man måste lära sig att hantera den och minnas att den kommer och går.

Jag vet inte vem av oss som har rätt. Jag har ju längre erfarenhet, men han är å andra sidan smartare.

För min egen del kan jag se vad jag gör för fel. I veckan som gick jobbade jag först alldeles för mycket, utan att ge mig själv tid för återhämtning. Jag skippade sådant som är viktigt för mig: sömn, träning, yoga. Mediterade gjorde jag däremot, men det räckte tydligen inte.

Dessutom hade jag PMS, vilket automatiskt ger mig ångest. Jag har alltid varit känslig för hormonsvängningar och såhär i förklimakteriet är det värre än någonsin.

Framåt fredagen hade jag trillat ned i ångesthålet och ångesten låg som en korsett runt mitt bröst. Jag kunde knappt andas och än mindre sova. Jag hamnade i en ond cirkel. När jag inte sover, förvärras alltid ångesten, som samtidigt är den som håller mig vaken.

Lärdomar? Först och främst måste jag bli bättre på att vakta på balansen. Särskilt när det är som mest stressigt, måste jag ta mig tid för återhämtning. Sedan behöver jag träna på att få till sömnen, även i perioder av ångest. Kanske genom att ta tupplurar, sova andra tider, eller vad som helst, som gör att jag ändå får ihop mina timmar. Sömn måste vara prio nr 1, för när jag får till den, släpper också ångesten. 

Myten om det manliga konstnärsgeniet

Inleder dagen med att läsa brevet från Dylan Farrow, Woody Allens dotter, där hon beskriver hur hon blivit utsatt för sexuella övergrepp av Woody Allen under sin barndom. Och hur de har gjort extra ont, när Hollywood konstant hyllat honom.

Vad är det som gör att vi går med på att stora (manliga) konstnärer får bete sig hur som helst? Hur kan konsten vara en ursäkt för att bete sig som ett svin? Hur kan vi fortsätta hylla dem som skadar så många människor runt omkring sig? Och vad har vi själva för del i övergreppen, genom att tillåta dem att hålla på?

På senare tid har jag börjat fundera allt mer över alla oss som finns runt omkring narcissisterna; vi som lever i skuggan av dem, men som också ger dem näring.

Jag har själv varit en musa i många, många år. Istället för att odla min egen kreativitet, har jag odlat männens bredvid mig.

Inte så sällan har jag också sett hur de har kunnat bete sig som svin, men ursäkta sig med sin konst. Och alla vi runt omkring har accepterat det.

Min ex-man är ett tydligt exempel. Han har förstås inte Woody Allens status och har - tack och lov - inte heller betett sig lika illa. Men han är ändå ett typexempel på hur narcissismen frodas i kreativa kretsar. Tre barn med tre olika kvinnor, gift med ytterligare ett par - och på många sätt ett svin. Han har svikit sina söner och betett sig fruktansvärt illa mot sina ex-kvinnor. Men han fortsätter att vara hyllad för sitt skapande, och det blir en ursäkt för allt annat.

Kanske är det därför Dylan Farrows berättelse gör mig så upprörd. Jag har fått nog av självupptagna, narcissistiska män, som kan använda konsten som ursäkt för att bete sig som svin. Och jag är trött på att vi låter dem hållas.

Att släppa taget

Vaknade kl 6 i dag också. Mardrömmar om såväl studenter som sonen. Usch, vad jag hatar att trilla ned i detta ångesthål!

Två saker bekymrar mig. Det ena är att sonen inte är frisk och, framför allt, att han inte verkar vilja bli frisk. Jag har försökt allt, men inget hjälper. Snart ger jag upp. Han måste själv vilja bli frisk för att behandlingarna ska ha någon effekt.

Jävla, förbannade sjukdom - jag hatar den!

Det andra är studenterna. Jag har försökt att designa en lärorik kurs, men många bjuder inte till. De kommer inte på lektionerna, de deltar inte i diskussionerna, de är lite som min son: de vill inte! De vill inte lära, de är inte nyfikna.

Nu är jag förstås orättvis, för det finns också undantag. En del är fantastiska, framför allt många av de utländska studenterna. Men många svenska studenter är helt omotiverade. Vad gör de där? Varför tar de upp plats?

Just nu känns det supersurt att jag lägger så mycket tid på dem, när de bara möter mig med ett massivt ointresse. Varför ska jag jobba dygnet runt för folk som inte vill ha mig som lärare? För att inte tala om hur irriterande det är att de håller mig vaken om nätterna.

De senaste dagarna har jag mer och mer börjat fundera över att lämna Handels. Jag är trött på mentaliteten, både bland studenter och fakultet. Så snart sonen flyttar hemifrån ska jag börja se mig om efter ett nytt jobb, som är mer meningsfullt!

Tills dess ska jag försöka lära av det som sker. Kanske bör jag helt enkelt bara släppa taget om de som inte vill. Vare sig det är min son som inte vill bli frisk eller mina studenter som inte vill lära. Om de inte vill, är det ändå inget jag kan göra.