Efter en skön söndag, puttade vardagen återigen ned mig i sömnproblem. Vaknade kl 5 av mardrömmar, om att jag tappade bort mig på rasten och inte hittade tillbaka till salen (= typisk stressdröm).
Suck. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad gör man när man drömmer stressdrömmar om sitt jobb?
Gårdagen var lång. Satt i möte på ett forskningsråd hela dagen. Sa vad jag tyckte, vilket aldrig är populärt i vetenskapliga sammanhang. På kvällen hade jag fullt av lektionsförberedelser och en krönika att skriva.
I dag blir ännu värre. Först är det intervju med Veckans Affärer, om vad Handels gör för att förbättra situationen för kvinnor i näringslivet. (Svar: inte tillräckligt.) Sedan har jag tre seminarier på raken; kl 10.15, kl 13.15 och kl 15.15. Däremellan ett lunchmöte med lärarlaget. Jag räknar inte ens med att hinna gå på toaletten i dag.
Dessutom är temat genus på två av seminarierna, och efter att ha läst studenternas inlämningar anar jag var det kan landa. Med vissa undantag, kommer det gamla vanliga tjafset om kvotering upp. Själv är jag för kvotering, men det är aldrig studenterna.
Tänker att jag måste behålla nyfikenheten - och försöka förstå hur de resonerar. En bra fråga kan vara: varför tror de att vi resonerar så olika? Kan det bero på ålder och erfarenhet? Jag är inte helt säker att jag heller trodde på kvotering när jag var i deras ålder.
Suck. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad gör man när man drömmer stressdrömmar om sitt jobb?
Gårdagen var lång. Satt i möte på ett forskningsråd hela dagen. Sa vad jag tyckte, vilket aldrig är populärt i vetenskapliga sammanhang. På kvällen hade jag fullt av lektionsförberedelser och en krönika att skriva.
I dag blir ännu värre. Först är det intervju med Veckans Affärer, om vad Handels gör för att förbättra situationen för kvinnor i näringslivet. (Svar: inte tillräckligt.) Sedan har jag tre seminarier på raken; kl 10.15, kl 13.15 och kl 15.15. Däremellan ett lunchmöte med lärarlaget. Jag räknar inte ens med att hinna gå på toaletten i dag.
Dessutom är temat genus på två av seminarierna, och efter att ha läst studenternas inlämningar anar jag var det kan landa. Med vissa undantag, kommer det gamla vanliga tjafset om kvotering upp. Själv är jag för kvotering, men det är aldrig studenterna.
Tänker att jag måste behålla nyfikenheten - och försöka förstå hur de resonerar. En bra fråga kan vara: varför tror de att vi resonerar så olika? Kan det bero på ålder och erfarenhet? Jag är inte helt säker att jag heller trodde på kvotering när jag var i deras ålder.
