Jag gillar att läsa krönikor. Det är en lagom lång form på morgonkvisten och jag gillar den där kombinationen av personligt och allmänt. Dessutom tycker jag att vi har många bra krönikörer.
En av dem jag gillar mest är Daniel Sandström i SvD. Vi tycker inte alltid likadant, tack och lov, men han tar alltid upp ämnen som berör mig. Och han gör det bra.
Det har blivit lite av en söndagstradition att dricka en havrelatte och läsa hans krönika i soffan, innan jag ger mig på förberedelserna inför veckan undervisning.
Nu på förmiddagen tänkte jag förbereda tisdagens och fredagens ledarskapslektioner, där vi ska arbeta med temat "self-awareness". Både ur ett kritiskt och ett pragmatiskt perspektiv - som alltid.
Sedan ska jag städa, för första gången sedan i våras. Sonen brukar nämligen sköta städningen här hemma, men den här veckan har han så mycket i skolan, att han har bett att få slippa. Jag funderar direkt på om vi kanske ska skaffa städhjälp - jag hatar att städa!
I eftermiddag och kväll ska jag förbereda måndagens och tisdagens seminarier i etik. Även det är ett av mina favoritämnen, så jag ska inte klaga.
Jag jobbar alldeles för mycket, men nästan allt jag gör är kul och viktigt! I går lyckades jag till sist, strax före midnatt, bli klar med min genusrapport till ledningen och styrelsen för Handels. Vi får väl se hur sågad den blir - jag väntar fortfarande på tid att få lägga fram den.
På minussidan står att jag har nackspärr. Det är tyvärr ett typiskt tecken på att jag slarvat med min egen hälsa på sistone. Så fort jag stressar och struntar i träningen, får jag låsningar på olika håll: nacke, rygg, höfter och skuldror. Jag har en kropp som har ett enormt behov av att hålla igång, annars protesterar den.
Antagligen är jag precis som min pappa (som för övrigt också skriver i SvD). Han måste träna varenda dag; till och med nu, när han snart fyller 87. Träna och arbeta. Han har tränat och arbetat precis varenda dag i hela sitt liv.
Jag är likadan och jag ser också exakt detsamma i sonen.
Vi är helt enkelt en familj av arbets- och träningsnarkomaner.
En av dem jag gillar mest är Daniel Sandström i SvD. Vi tycker inte alltid likadant, tack och lov, men han tar alltid upp ämnen som berör mig. Och han gör det bra.
Det har blivit lite av en söndagstradition att dricka en havrelatte och läsa hans krönika i soffan, innan jag ger mig på förberedelserna inför veckan undervisning.
Nu på förmiddagen tänkte jag förbereda tisdagens och fredagens ledarskapslektioner, där vi ska arbeta med temat "self-awareness". Både ur ett kritiskt och ett pragmatiskt perspektiv - som alltid.
Sedan ska jag städa, för första gången sedan i våras. Sonen brukar nämligen sköta städningen här hemma, men den här veckan har han så mycket i skolan, att han har bett att få slippa. Jag funderar direkt på om vi kanske ska skaffa städhjälp - jag hatar att städa!
I eftermiddag och kväll ska jag förbereda måndagens och tisdagens seminarier i etik. Även det är ett av mina favoritämnen, så jag ska inte klaga.
Jag jobbar alldeles för mycket, men nästan allt jag gör är kul och viktigt! I går lyckades jag till sist, strax före midnatt, bli klar med min genusrapport till ledningen och styrelsen för Handels. Vi får väl se hur sågad den blir - jag väntar fortfarande på tid att få lägga fram den.
På minussidan står att jag har nackspärr. Det är tyvärr ett typiskt tecken på att jag slarvat med min egen hälsa på sistone. Så fort jag stressar och struntar i träningen, får jag låsningar på olika håll: nacke, rygg, höfter och skuldror. Jag har en kropp som har ett enormt behov av att hålla igång, annars protesterar den.
Antagligen är jag precis som min pappa (som för övrigt också skriver i SvD). Han måste träna varenda dag; till och med nu, när han snart fyller 87. Träna och arbeta. Han har tränat och arbetat precis varenda dag i hela sitt liv.
Jag är likadan och jag ser också exakt detsamma i sonen.
Vi är helt enkelt en familj av arbets- och träningsnarkomaner.
