Samtalet med studenten i går kväll satte verkligen myror i huvudet på mig. Varför arbetar jag så mycket? Varför ser jag det som helt normalt att arbeta 14-16 timmar om dagen, sju dagar i veckan, och varför får jag ångest när jag inte arbetar? Hur kan det komma sig att jag aldrig planerar in en ledig helg och sällan ens en kväll?
Jag har alldeles uppenbart ett beroende. Alls inte olikt en till mig närståendes ortorexi, bortsett från att hen får behandling och verkar vara på god väg att tillfriskna. Från att ha tränat 3-4 timmar om dagen och enbart äta nyttiga saker, kan hen nu äta i princip vad som helst och nöja sig med en promenad. Det är en fantastisk framgång!
Tänk om jag också kunde bli frisk? Tänk om mitt liv kunde innehålla annat än jobb? Kanske borde jag gå med i Workaholics Anonymous som träffas på tisdagar här i Stockholm.
Ändå har veckan som gått varit annorlunda. Jag har för ovanlighetens skull tagit ledigt flera kvällar. Inte helt ledigt, men i alla fall ett par timmar, då jag tittat på tv, läst och tränat lite lugnt. Jag känner själv att det har varit oerhört bra för mig. Kanske är något på gång. Kanske börjar jag bli redo för en förändring.
Studentens ord i går kväll tog i alla fall ordentlig skruv. Jag tänker att jag också har en viktig roll som förebild för mina studenter och för min son. Det är inte bara för min egen skull, jag skulle behöva bota min arbetsnarkomani, utan också för deras.
Fast först måste jag hinna rätta en massa tentor och förbereda veckans lektioner.... beroenden är svåra att bryta.
Jag har alldeles uppenbart ett beroende. Alls inte olikt en till mig närståendes ortorexi, bortsett från att hen får behandling och verkar vara på god väg att tillfriskna. Från att ha tränat 3-4 timmar om dagen och enbart äta nyttiga saker, kan hen nu äta i princip vad som helst och nöja sig med en promenad. Det är en fantastisk framgång!
Tänk om jag också kunde bli frisk? Tänk om mitt liv kunde innehålla annat än jobb? Kanske borde jag gå med i Workaholics Anonymous som träffas på tisdagar här i Stockholm.
Ändå har veckan som gått varit annorlunda. Jag har för ovanlighetens skull tagit ledigt flera kvällar. Inte helt ledigt, men i alla fall ett par timmar, då jag tittat på tv, läst och tränat lite lugnt. Jag känner själv att det har varit oerhört bra för mig. Kanske är något på gång. Kanske börjar jag bli redo för en förändring.
Studentens ord i går kväll tog i alla fall ordentlig skruv. Jag tänker att jag också har en viktig roll som förebild för mina studenter och för min son. Det är inte bara för min egen skull, jag skulle behöva bota min arbetsnarkomani, utan också för deras.
Fast först måste jag hinna rätta en massa tentor och förbereda veckans lektioner.... beroenden är svåra att bryta.
