Annars är det en bra dag. Jag sov som en stock i drygt nio timmar och vaknade utvilad till en värld i färg. Ångesten hade släppt.
Sonen och jag hade ett långt samtal om ångesten i går kväll. Jag är ju diagnosticerad med GAD, generaliserat ångestsyndrom, och jag misstänker att han lider av detsamma. Det var ju ångest som gjorde att han blev sjuk, till exempel.
Han är väldigt inne på att man måste lära sig att bli av med sin ångest, och att man kan träna sig till att tänka bort den. Jag är nog mer för att acceptera ångesten, men att man måste lära sig att hantera den och minnas att den kommer och går.
Jag vet inte vem av oss som har rätt. Jag har ju längre erfarenhet, men han är å andra sidan smartare.
För min egen del kan jag se vad jag gör för fel. I veckan som gick jobbade jag först alldeles för mycket, utan att ge mig själv tid för återhämtning. Jag skippade sådant som är viktigt för mig: sömn, träning, yoga. Mediterade gjorde jag däremot, men det räckte tydligen inte.
Dessutom hade jag PMS, vilket automatiskt ger mig ångest. Jag har alltid varit känslig för hormonsvängningar och såhär i förklimakteriet är det värre än någonsin.
Framåt fredagen hade jag trillat ned i ångesthålet och ångesten låg som en korsett runt mitt bröst. Jag kunde knappt andas och än mindre sova. Jag hamnade i en ond cirkel. När jag inte sover, förvärras alltid ångesten, som samtidigt är den som håller mig vaken.
Lärdomar? Först och främst måste jag bli bättre på att vakta på balansen. Särskilt när det är som mest stressigt, måste jag ta mig tid för återhämtning. Sedan behöver jag träna på att få till sömnen, även i perioder av ångest. Kanske genom att ta tupplurar, sova andra tider, eller vad som helst, som gör att jag ändå får ihop mina timmar. Sömn måste vara prio nr 1, för när jag får till den, släpper också ångesten.
Sonen och jag hade ett långt samtal om ångesten i går kväll. Jag är ju diagnosticerad med GAD, generaliserat ångestsyndrom, och jag misstänker att han lider av detsamma. Det var ju ångest som gjorde att han blev sjuk, till exempel.
Han är väldigt inne på att man måste lära sig att bli av med sin ångest, och att man kan träna sig till att tänka bort den. Jag är nog mer för att acceptera ångesten, men att man måste lära sig att hantera den och minnas att den kommer och går.
Jag vet inte vem av oss som har rätt. Jag har ju längre erfarenhet, men han är å andra sidan smartare.
För min egen del kan jag se vad jag gör för fel. I veckan som gick jobbade jag först alldeles för mycket, utan att ge mig själv tid för återhämtning. Jag skippade sådant som är viktigt för mig: sömn, träning, yoga. Mediterade gjorde jag däremot, men det räckte tydligen inte.
Dessutom hade jag PMS, vilket automatiskt ger mig ångest. Jag har alltid varit känslig för hormonsvängningar och såhär i förklimakteriet är det värre än någonsin.
Framåt fredagen hade jag trillat ned i ångesthålet och ångesten låg som en korsett runt mitt bröst. Jag kunde knappt andas och än mindre sova. Jag hamnade i en ond cirkel. När jag inte sover, förvärras alltid ångesten, som samtidigt är den som håller mig vaken.
Lärdomar? Först och främst måste jag bli bättre på att vakta på balansen. Särskilt när det är som mest stressigt, måste jag ta mig tid för återhämtning. Sedan behöver jag träna på att få till sömnen, även i perioder av ångest. Kanske genom att ta tupplurar, sova andra tider, eller vad som helst, som gör att jag ändå får ihop mina timmar. Sömn måste vara prio nr 1, för när jag får till den, släpper också ångesten.
