1 februari 2014

Att släppa taget

Vaknade kl 6 i dag också. Mardrömmar om såväl studenter som sonen. Usch, vad jag hatar att trilla ned i detta ångesthål!

Två saker bekymrar mig. Det ena är att sonen inte är frisk och, framför allt, att han inte verkar vilja bli frisk. Jag har försökt allt, men inget hjälper. Snart ger jag upp. Han måste själv vilja bli frisk för att behandlingarna ska ha någon effekt.

Jävla, förbannade sjukdom - jag hatar den!

Det andra är studenterna. Jag har försökt att designa en lärorik kurs, men många bjuder inte till. De kommer inte på lektionerna, de deltar inte i diskussionerna, de är lite som min son: de vill inte! De vill inte lära, de är inte nyfikna.

Nu är jag förstås orättvis, för det finns också undantag. En del är fantastiska, framför allt många av de utländska studenterna. Men många svenska studenter är helt omotiverade. Vad gör de där? Varför tar de upp plats?

Just nu känns det supersurt att jag lägger så mycket tid på dem, när de bara möter mig med ett massivt ointresse. Varför ska jag jobba dygnet runt för folk som inte vill ha mig som lärare? För att inte tala om hur irriterande det är att de håller mig vaken om nätterna.

De senaste dagarna har jag mer och mer börjat fundera över att lämna Handels. Jag är trött på mentaliteten, både bland studenter och fakultet. Så snart sonen flyttar hemifrån ska jag börja se mig om efter ett nytt jobb, som är mer meningsfullt!

Tills dess ska jag försöka lära av det som sker. Kanske bör jag helt enkelt bara släppa taget om de som inte vill. Vare sig det är min son som inte vill bli frisk eller mina studenter som inte vill lära. Om de inte vill, är det ändå inget jag kan göra.