28 december 2013

Årskrönika 2013

2013 har varit ett år med starka känslor, stora svårigheter och mycket turbulens. Ett sådant där år jag aldrig kommer att glömma - på gott och ont.



Indien

Men det började i alla fall bra. Jag var i Indien med min kära vän K och yogade i drygt tre veckor. Det var fantastiskt, även om det inte alls blev som planerat.

Jag hade föreställt mig att det skulle bli en ren hälsoresa; att vi skulle äta vegetariskt, yoga flera timmar om dagen, inte dricka en droppe alkohol, meditera och reflektera, men redan första kvällen lärde jag känna några gamla hippies - och sedan blev det också mycket fest. Yoga och fest.

Det slutade med att jag var ute varenda kväll i tre veckor, men utan att missa ett enda yogapass. Balans i ordets verkliga bemärkelse, om man så vill. Och superkul!


Jag kom hem som en ny människa (nästan), men tyvärr hade ingenting hemma förändrats....

Nedräkningen

Våren blev slitig. Jag jobbade på som chef, men trivdes inte alls. Jag hatade alla möten, alla politiska spel, alla problem. Jag längtade tillbaka till friheten som forskare och närheten som lärare - och bestämde mig för att inte förlänga mitt förordnande som biträdande rektor efter sommaren.

Istället för att klättra uppåt, bestämde jag mig alltså för att ta ett rejält kliv nedåt i hierarkin. Det var i sig en intressant och lärorik process.

Men också jobbig. Under våren räknade jag dagarna tills mitt förordnande skulle gå ut - och jag äntligen skulle få sluta som chef och återgå till min gamla vanliga tillvaro som forskare och lärare.

Annars hände inte så mycket. Sonen var på utbyte i USA och hade det jobbigt hos sin kristna, konservativa och våldsdyrkande värdfamilj. Bitvis var jag djupt oroad och såhär i efterhand förstår jag att jag borde ha plockat hem honom. Men det gjorde jag inte. Tänk att det ska vara så svårt att lära sig att lita på sin intuition... 

Själv ägnade jag mest tiden åt jobb och träning. Jag tränade nästan varenda dag, som ett sätt att hålla ledan från jobbet och oron för sonen stången.

Någon enstaka gång hade jag kul, som en solig helg hos min bästa väninna/kollega i Oslo:



Men annars räknade jag mest dagarna tills jag skulle få återse sonen och sluta som chef. Vad jag inte visste då, var att allt skulle komma att förändras...

Fajten

I mitten av maj förändrades allt. Först fick min chef sparken. Han var en av de få anledningar till att jag hade stått ut och till och med övervägt att stanna kvar som chef. Jag gillade honom verkligen. När han fick sparken, tappade jag helt tron på skolan. Det var en sorglig känsla. Jag har ju lagt åratal av mitt liv på Handels, och verkligen velat göra utbildningen bättre. Nu gick luften ur mig.

Dagen efter fick jag nästa chockbesked, som var betydligt värre. Det visade sig att min son drabbats av en allvarlig sjukdom, som nästan tog hans liv. Allt stannade av. Allting förlorade sin betydelse. Livet tvärnitade.

Från den dagen, 17 maj 2013, blev inget sig likt. Om jag hade kunnat ta mitt liv och ge det till sonen, skulle jag gladeligen ha gjort det. Min enda önskan var - och är - att han ska bli frisk. Inget annat betyder något. Jag kan offra allt.

Sedan dess har det varit en kamp. På alla plan. Mest mot sjukdomen, förstås, men också mot den obefintliga svenska vården. Och mot dem som inte tog sitt ansvar.

Ibland har jag känt mig som en MMA-fighter. En MAMMA-fighter. Eller en EMMA-fighter. Det är inte undra på att jag har älskat serien "Slå han på käften", som gått på SVT under hösten. Jag har känt igen mig i känslan av fajt.

Om min kamp har varit tuff, är det dock inget mot vad sonens har varit. Han är Fajtern med stort F, proffset i det här; det är han som har slagits mot den verkliga fienden: mot sjukdomen.

Just nu ser det ut som om han är på väg att vinna. Än är det för tidigt att ropa hej, men det är bara att konstatera att det går väldigt bra! Han är så otroligt duktig, min fina kille! En verklig champion!

Ändå har inte allt varit svart. Mitt i allt kämpande, har vi kommit närmare varandra än någonsin. Vi har gråtit, bråkat och skrikit, men vi har också skrattat, kramats och pratat som aldrig förut. Vi har lärt oss att uppskatta det lilla och inte ta något för givet. Och vi har nog blivit starkare båda två.

Från Kansas till Kalifornien

Och vi har förstås också haft kul. När jag plockade upp sonen i Kansas, gjorde vi först en roadtrip till Kalifornien - och den var fantastisk! Och lika dramatisk som hela året.

Vårt första stopp var Oklahoma City. Låter det bekant? I maj 2013? Ja, just det, samma dag slog förstås en gigantisk tornado till och dödade och skadade en massa människor. Det var väldigt obehagligt, alltihop. Det kändes som om vi åkte från det ena traumat rakt in i det andra.

Därefter blev det Texas, där vi hamnade i en helt absurd situation. Varför den var så absurd, förstod vi först efter en stund, då vi blev omringade av tv-kameror, strålkastare och mikrofoner. Vi hade blivit utsatta för ett experiment av ABC News om hur man hanterar knepiga situationer. Ha, ha...
Det här var en del av programmet - fast det fattade vi inte då...

På midsommarafton sände de klippet - med kanske åtta, nio miljoner tittare. Som Sverige, med andra ord. Så himla patetiskt. Men lite kul. Och ingen kan ju säga att jag i alla fall inte tar min yrkesroll på allvar.... Kolla 2:25 in: 'What Would You Do?' on Route 66: Sweet Tea Swindlers.

Från Texas körde vi sedan mot New Mexico, där det faktiskt enbart var lugnt och skönt i några dagar. God mat, sköna stunder vid poolen och en hel del Route 66-nostalgi.

Ett av de många coola motellen längs Route 66. 

Fast ärligt talat var inte Route 66 riktigt vår grej. Det var mest fullt av folk med medelålderskris och extremt deprimerande orter, som sett sina bästa dagar. Som här i Flagstaff, Arizona.



Betydligt vackrare var då Grand Canyon. Vi har varit där förut, men den här gången tog vi en annan route längs den södra kanten. Och det var fantastiskt! 

Lyckliga igen! 



Från Grand Canyon bar det av till Las Vegas. Även det en gammal favorit - och en underbar kontrast mot kristna, konservativa Kansas!

Som nycirkusforskare är det ju alltid kul att besöka Vegas. 

Tyvärr hittade jag ingen att gifta mig med den här gången heller... 

Sedan följde den häftigaste sträckan av alla, genom Mojave-öken. Jag är ju ökenfreak - och Mojave var fullkomligt underbar. Åh, vad jag älskade den!

För att inte tala om hur underbart det var att se sonen igen!

Resan var över huvud taget kontrastrik. Från synden i Las Vegas bar det av till värsta hipster-livet i Palm Springs, Kalifornien. Vi njöt av att frossa i ekologisk mat, yoga, konst och annat som varit förbjudet i Kansas.

Vi bodde på hippa ACE Hotel & Swimclub...

... och i Palm Springs drack ALLA gröna smoothies!!! 

Sista stoppet var San Diego. Där var det vår och Jacarandaträden blommade i hela staden. Så himla fint!



Det var verkligen en toppenresa - och så himla symbolisk! Från kristna och konservativa Kansas, mellan tornados i Oklahoma, tv-program i Texas, livskriser i New Mexico, naturupplevelser i Arizona, nöjen i Las Vegas till hippa Kalifornien. Tvära kast och kontraster. Det känns som symboliskt för det här året.

Och ja, resan fyllde förstås också ett professionellt syfte, som jag ska berätta mer om en annan gång.

Sommaren 2013

Sedan följde sommaren, som var både bra och dålig. Jag jobbade mest hela tiden, men fick ändå inte så mycket gjort. Jag pulade med en bok, som kanske blir klar en dag. Eller inte. Jag tvekar. Jag skrev en text om Cirkör till en fin fotobok, som jag glädjande nog såg att SJ:s tidningen Kupé föreslagit som Årets julklapp. Jag läste in lite kurslitteratur. Jag gjorde några intervjuer.

Jag höll också några föreläsningar och deltog i lite debatter, bland annat i Almedalen, som avlöpte ovanligt väl i år. Mest för att jag bestämde mig för att bo hos mina föräldrar på landet och pendla till Visby varenda dag. På så sätt kunde jag leva i balans, som är så viktigt för mig.

Annars var vi mest hemma i Stockholm, vilket var skönt. Jag älskar Stockholm och Handels i juli! Så tyst och tomt och skönt! Jag levde mitt liv på balkongen och på kontoret, jag tränade så gott som varenda dag och jag umgicks mycket med sonen.

Ett par utflykter hann vi med. En till Percy i London, vilket var intressant. Sedan dess har sonen för övrigt lärt in Percys 200 ledarskapsråd utantill. Ha, ha, han är lustig, min son.... och oerhört intresserad av just ledarskap.

I London hann vi också med att träffa våra gamla kanadensiska vänner samt besöka London School of Economics och Cambridge. Universitet är nämligen ett annat gemensamt intresse vi har, sjuttonåringen och jag.

Likaså hann vi med en sväng till Gotland tillsammans. Några lugna dagar på landet, vilket var skönt som en kontrast till storstadslivet.


Höst som helade 

Under hösten har fajten fortsatt och bitvis har det varit tufft. Ändå går det att konstatera att sonen sakta men säkert har tillfrisknat - och inget gör mig mer tacksam!

Som under alla kriser har mycket ställts på sin spets den här hösten, som till exempel vän- och släktskap. Det blir så tydligt hur en del människor inte klarar kriser, medan andra kliver in och bara finns där. Den här hösten har vi verkligen fått erfara bägge delarna; både de som självklart varit där och de som försvunnit.

Parallellt har det varit mycket nytt. Sonen har börjat på en ny skola och fått helt nya vänner och intressen. Det känns fantastiskt bra!

Själv har jag återgått till mitt gamla liv, som forskare, lärare, krönikör, föreläsare och debattör. Jag har för första gången undervisat vårt Retail Management-program i Norrtälje - och älskat det! Jag har dragit igång ett par roliga forskningsprojekt, jag har lett ett genusarbete på Handels och jag har haft tid att göra lite mer i min egen firma, vilket också har varit givande.

Över huvud taget har hösten rent professionellt varit väldigt bra - och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har förmånen att ha ett jobb som jag älskar! Och för att jag slipper vara chef!

Jag älskar friheten som forskningen innebär, jag älskar närheten till studenterna som man får som lärare och jag älskar att få röra mig mellan olika sammanhang som jag gör i min egen firma. Jag är verkligen lyckligt lottad!

Skillnaden mot våren är alltså enorm. Då jobbade jag mycket - och vantrivdes. Nu jobbar jag mycket - och älskar det!

Lyckligt slut

Året började och slutade ändå bra. Julen 2013 har varit oerhört fin, inte minst för att det har blivit så tydligt att sonen äntligen börjar bli frisk. Och på kuppen, kanske av att ha lyckats hantera motgången, har han blivit mycket klokare, mer reflekterande och framför allt känslomässigt mycket mognare. Jag är djupt imponerad av honom - och han är min största lärare!

Själv mår jag också mycket bättre och känner mig redo att ta tag i mitt eget liv igen. Det har lite stått på "paus" sedan 17 maj, men nu vågar jag nog trycka på "play" igen.

Jag har inga förhoppningar om att 2014 ska bli ett toppenår. Jag tror inte längre på sådant. Men jag hoppas kunna hantera motgångarna bättre än förut; det har jag nämligen blivit bättre på år 2013.