De senaste två veckorna har jag varit med i ett av SVT:s kulturprogram. Jag är rätt van vid TV. Jag har jobbat som programledare och också varit med i många tv-program. Jag gillar själva processen att spela in, men jag avskyr att se mig själv i rutan.
Alltså tittar jag inte. Det räcker med att se bilden ovan, där man ska trycka play, för att inse att det är en dum idé att göra det. Jag får bara ångest, blir självkritisk och full av skam. Hur kan jag vara så dum och ful? Och hur kan jag ta så stor plats?
Dessutom har jag folk i min omgivning som ändå recenserar mig. Först ut är alltid - ofelbart - min pappa. Han har väldigt svårt att se mig på tv och måste alltid påpeka vad jag gör fel. När jag jobbade på tv var det faktiskt rent outhärdligt med hans kritik.
Jag antar att de här sakerna hänger samman. Min pappa har nog alltid kritiserat mig, ända sedan jag var liten. Och jag har omvandlat hans kritik till skam, min eviga följeslagare i livet. Speciellt sådant där som tv får mig att skämmas otroligt.
Ändå fortsätter jag av någon outgrundlig anledning. Mina vänner tror att jag jagar bekräftelse, men jag är inte så säker. Då borde jag vara bättre på att sprida det jag gör. Jag lägger till exempel aldrig ut länkar på Facebook, som alla andra gör. Och jag känner ingen bekräftelse av att se mig själv på tv. Jag ser mig ju inte ens. Och jag känner enbart skam över att vara med.
Så vad är det? Varför är jag med?
Alltså tittar jag inte. Det räcker med att se bilden ovan, där man ska trycka play, för att inse att det är en dum idé att göra det. Jag får bara ångest, blir självkritisk och full av skam. Hur kan jag vara så dum och ful? Och hur kan jag ta så stor plats?
Dessutom har jag folk i min omgivning som ändå recenserar mig. Först ut är alltid - ofelbart - min pappa. Han har väldigt svårt att se mig på tv och måste alltid påpeka vad jag gör fel. När jag jobbade på tv var det faktiskt rent outhärdligt med hans kritik.
Jag antar att de här sakerna hänger samman. Min pappa har nog alltid kritiserat mig, ända sedan jag var liten. Och jag har omvandlat hans kritik till skam, min eviga följeslagare i livet. Speciellt sådant där som tv får mig att skämmas otroligt.
Ändå fortsätter jag av någon outgrundlig anledning. Mina vänner tror att jag jagar bekräftelse, men jag är inte så säker. Då borde jag vara bättre på att sprida det jag gör. Jag lägger till exempel aldrig ut länkar på Facebook, som alla andra gör. Och jag känner ingen bekräftelse av att se mig själv på tv. Jag ser mig ju inte ens. Och jag känner enbart skam över att vara med.
Så vad är det? Varför är jag med?
