26 januari 2014

Orosmolnet

Nu har orosmolnet vaknat igen. Gigantisk konflikt med sonen i går kväll. Fem timmars orolig sömn i natt. Min oro är som en vulkan. Inuti mig finns en blåsbälg, som sprutar ut oro med jämna mellanrum. Det bildas orosmoln.


Det värsta är att jag inte vet om det finns någon fog för min oro, eller inte. Är det inbillning eller en varningssignal?

Ofta har oron visat sig vara befogad. Ibland har det tagit ett tag, men sedan har jag fått bekräftelse. Som senaste gången sonen hade ett återfall. Det hade varit lugnt ett tag, men plötsligt kom min oro tillbaka. De sömnlösa nätterna. Bråken. En vecka senare visade det sig att jag hade rätt; han hade ett återfall.

Inom vården säger man faktiskt att inget är viktigare än en mammas intuition. Vi kan känna när våra barn inte mår bra.

Ändå är processen jobbig, för i samma sekund som jag konfronterar honom, kommer anklagelserna. Då är det jag som gör honom sjuk. I går kväll fick han mig för tusende gången att bryta samman, känna mig som världens sämsta mamma och få dåligt samvete. För att jag inte litar på honom.

Men hur ska jag kunna lita på honom? Eller, rättare sagt, på sjukdomen? Gång på gång har det uppdagats att han ljugit för mig. Senast igår erkände han att han ljugit för mig i november. Lögnerna hör till sjukdomsbilden. Jag försöker tänka att det inte är sonen som ljuger utan Ed, som jag kallar den här förbannade, jävla, vidriga sjukdomen.

Det värsta är att lögnerna gör mig galen. De förvrider hela verkligheten. När jag gång på gång får höra att jag bara inbillar mig saker, hur ska jag då kunna lita ens på mig själv? Och när lögn efter lögn uppdagas, hur ska jag kunna lita på min son?

I november tyckte jag till exempel att det såg ut som om han förlorat i vikt igen. Helt kallt sa han att det inte stämde; att mina ögon hade fel och att klinikens mätningar visat att han inte alls hade gått ned. I går klämde han fram att han hade ljugit och att han visst hade minskat i vikt. Mitt ögonmått hade alltså varit rätt. Och det var inte första gången.

I somras var det ännu värre. Då lurade han både mig och läkarna så att det stod härliga till. Ändå kände jag hela tiden att något var fel, att något inte stämde. Siffrorna sa att han var på rätt väg, men min känsla sa att det var tvärtom. En månad senare bröt han samman och berättade att han lurat oss allihop.

Nu tycker jag återigen att det ser ut som om han minskat och att han plötsligt börjar visa tecken på att må sämre igen, efter en fullkomligt fantastisk tid. Under julen har det verkligen varit bra, men sedan några dagar tillbaka har jag lagt märke till små, små tecken på att allt inte står rätt till. I går konfronterade jag honom - och det slutade alltså, som vanligt, i KAOS.

Hans sjukdom liknas ibland vid cancer, men det finns tre väsentliga skillnader. Nummer ett är att det knappt finns någon vård att få. Trots att han står under bevakning, får vi ingen offentlig vård. Det är ju helt galet! När sonen blir frisk, ska jag ta upp kampen mot systemet!

Nummer två är att dödligheten är mycket högre än för cancer. I hans åldersgrupp tar sjukdomen livet av många fler än vad cancern gör. Därför är det så absurt att det saknas vård.

Nummer tre, som förstås är minst allvarlig, är att det till sjukdomsbilden hör att ljuga, anklaga och knäcka dem som bryr sig. I andra länder är det därför vanligt att även föräldrarna får hjälp, men inte i Sverige. Jag kan till exempel tycka att det är konstigt att vår husläkare, som är just vår husläkare, inte en enda gång har frågat hur jag mår i alltihop.

Ändå har jag nog varit relativt gynnad. Sonen är ju smart som få och väldigt verbal, men han är i alla fall inte våldsam. Andra föräldrar har fått uppsöka sjukhus efter att ha blivit fysiskt misshandlade av sina barn. Det har i alla fall jag sluppit.

Nu är det dessutom slut på alltihop. Sonen har fyllt arton år och då har jag inte ens någon legal rätt att lägga mig i. Ibland har jag tänkt att Ed väntat ut hans artonårsdag för att bli av med mig. Nu får jag inte ens längre ta del av hans medicinska tillstånd; nu kommer han att kunna ljuga hur mycket som helst för mig. Och jag har inte heller rätt att tvinga honom till vård.

Jag får helt enkelt bara hoppas på att det kommer att gå bra. Jag måste släppa taget och lita på att han själv tar ansvar för sin hälsa. Att han själv vill bli frisk. Jag har sagt att jag alltid kommer att finnas där och stötta honom och att jag alltid kommer att bidra ekonomiskt, om han behöver hjälp att bli frisk. Så mycket mer kan jag egentligen inte göra. Annat än att hoppas och att be. Jag borde kanske gå i kyrkan i dag; det är ju ändå söndag - och vi behöver verkligen Guds hjälp här hemma. Eller, i alla fall, någons.

Det värsta är nog att jag känner mig så oerhört ensam. Hans pappa har valt att helt ställa sig utanför och det finns ingen annan, nära familj. Jag har ingen partner, inga syskon. Det är bara sonen och jag, och när vi brakar ihop, finns det ingenstans att vända sig eller ta vägen. Det är så himla jobbigt. Och parallellt har jag just nu min allra värsta arbetsperiod på hela året, med åttiotimmarsveckor fram till början av april. Jag vet inte hur jag ska orka; om jag ens kommer att orka. Vi får se.