4 januari 2014

MissHandels

I går var jag ute och åt middag med en fin kollega/kompis. En helmysig kväll, även om vi båda är lite desillusionerade vad gäller jobbet.

Jag hade tänkt på det under hela dagen. Å ena sidan undervisar jag i ledarskap - och i år har jag plockat in en massa bra litteratur, full av kloka tankar om sunt ledarskap. Å andra sidan verkar jag i en miljö, där man hela tiden gör precis tvärtom. I teorins värld är det till exempel bra med medarbetare som vill bidra till organisationens bästa, i min egen organisation belönas man enbart för individuell framgång.

Således sitter vi med en massa individer vars enda incitament är att se om sitt eget hus - och det skapar verkligen ingen bra miljö!

Och sådana som jag och min kollega, som ofta satt undervisningen och skolans utveckling framför våra egna karriärer som forskare, känner oss bara helt värdelösa. Inte vatten värda.

Det är, som vi sa, lite grann som att leva i ett misshandelsförhållande. Sakta bryts man ned. Snart finns inget självförtroende kvar.

När jag går till jobbet på morgnarna känner jag mig ofta helt värdelös; någon man absolut inte vill ha i organisationen. Och ändå. ÄNDÅ går jag till jobbet varenda dag! Sju dagar i veckan. Jullov som sommarlov. För att försöka göra den bästa undervisningen för studenterna på skolan.

Är det inte lite konstigt att jag känner mig som världens sämsta medarbetare?
Är det inte något fel på organisationen som får mig att känna så?

Innan jobbet ska jag trösta mig med en Vinyasa Flow på Yogashakti. Jag har satt på mig min nya Niketröja och ett par Lululemontajts som jag köpte i USA i våras - i årets färg!

Radiant Orchid är nämligen, enligt Pantone, årets färg. Som tur var köpte jag en härlig tröja i samma färg. Så nu kan jag vara modern när jag utövar min tusentals år gamla praktik...;-)