Ansökningsdepp

Att vara forskare är att arbeta med ansökningar. En stor del av tiden går åt till ansökningsarbete i någon form. Jag kan ibland tänka att hela systemet är vansinnigt; att det inte kan vara produktivt att det läggs så mycket tid på skriva och bedöma ansökningar. Kanske vore det bättre att lotta.

Såhär års är det som värst. Då ska ansökningarna till forskningsråden snart in. Själv är jag lite lat. Jag går enbart in med en - och kommer troligtvis inte att få någon finansiering.

Parallellt söker jag också ett internt program, som skulle innebära att jag kunde koncentrera mig mer på forskningen de närmsta åren. Chanserna att jag skulle komma ifråga är dock minimala och ansökningsproceduren är smärtsam.

Jag valde med flit att stanna hemma i dag, eftersom tårarna rinner konstant. När jag går igenom vad jag har gjort, ser jag så tydligt hur fel jag har fokuserat. Jag har fokuserat på att sprida forskning till många, på att skapa bra kurser och program, på att utveckla skolan, på att se varenda student - och nu betalar jag ett högt pris.

Jag borde förstås ha tänkt mycket mer på min egen karriär, jag borde ha varit mycket mer strategisk och egoistisk - det är det som belönas i den akademiska världen. Och jag borde förstås ha varit man.

Det är så oerhört deppigt.

För att trösta mig tog jag en paus i ansökningsskrivandet och yogade en kort klass med Shiva Rea via vår nya AppleTV (bästa julklappen!).

I kväll ska jag också hinna förbi en sväng på cocktail och förhandsvisning på Cecilia Hillström Gallery, som visar Johan Bergström Hyldahl, som är gammal handels- och numera mejanstudent. Även Cecilia har för övrigt gått på Handels.

Jag tröstar mig alltså med yoga och konst, när livet känns som mest eländigt. Och det hjälper!