I dag var det heldagsmöte på ett av forskningsråden igen. Jag älskar inte heldagsmöten, även om just det här gänget är trevligt - och uppdraget är viktigt. Dessutom får vi alltid bästa lunchen, på Berns Asiatiska. Deras Bento Box är att dö för!
Ibland tror jag att jag är besatt av mat. Jag kan verkligen älska viss mat, som just nämnda Bento Box. Men jag kan också vara livrädd att bli utan mat.
För några år sedan gick jag en fantastisk kurs i Mindful Eating, där jag fick syn på mitt märkliga förhållande till mat. Exempelvis handlar jag alltid mycket av allt. Jag kan till exempel inte köpa en burk tonfisk, utan jag måste köpa fyra. Inte en liter mandelmjölk, utan två. Och så vidare.
På jobbet har jag en hel hylla med nödproviant, trots att jag har flera livsmedelsbutiker i kvarteret. Mandlar, massor av olika sorters te, mörk choklad, nötsmör, knäckebröd, en burk soppa, massor av barer, etc:
.jpg)
Jag inser att det ligger något djupt bakom det här, men jag vet inte riktigt vad. Vad jag vet är att inget gör mig mer nervös än när andra inte äter. Min kompis K, till exempel, som är väldigt liten i maten. När vi reser tillsammans, klagar jag konstant på att hon äter för lite. Hon blir - med all rätt - helt galen på mig!
I mina ljusa stunder tänker jag att det speglar min aptit på livet. I mina mörka att det finns ett hål inom mig. Min andra kompis K, som är väldigt olik den första, tror att det beror på att jag svalt i mitt förra liv. Själv har jag bara accepterat det. Jag är sådan här. Jag blir nervös om jag inte har tillgång till mat och jag HATAR känslan av att vara hungrig!
Efter mötet började jag tyvärr känna mig hängig - igen. Sedan en månad tillbaka verkar jag ha något i kroppen, som inte riktigt vill bryta ut, men inte heller försvinna. Jag skippade därför alla asanas - och gjorde istället en lång, skön Yoga Nidra, en yogisk avslappningsövning, som jag varmt kan rekommendera!
Ibland tror jag att jag är besatt av mat. Jag kan verkligen älska viss mat, som just nämnda Bento Box. Men jag kan också vara livrädd att bli utan mat.
För några år sedan gick jag en fantastisk kurs i Mindful Eating, där jag fick syn på mitt märkliga förhållande till mat. Exempelvis handlar jag alltid mycket av allt. Jag kan till exempel inte köpa en burk tonfisk, utan jag måste köpa fyra. Inte en liter mandelmjölk, utan två. Och så vidare.
På jobbet har jag en hel hylla med nödproviant, trots att jag har flera livsmedelsbutiker i kvarteret. Mandlar, massor av olika sorters te, mörk choklad, nötsmör, knäckebröd, en burk soppa, massor av barer, etc:
Jag inser att det ligger något djupt bakom det här, men jag vet inte riktigt vad. Vad jag vet är att inget gör mig mer nervös än när andra inte äter. Min kompis K, till exempel, som är väldigt liten i maten. När vi reser tillsammans, klagar jag konstant på att hon äter för lite. Hon blir - med all rätt - helt galen på mig!
I mina ljusa stunder tänker jag att det speglar min aptit på livet. I mina mörka att det finns ett hål inom mig. Min andra kompis K, som är väldigt olik den första, tror att det beror på att jag svalt i mitt förra liv. Själv har jag bara accepterat det. Jag är sådan här. Jag blir nervös om jag inte har tillgång till mat och jag HATAR känslan av att vara hungrig!
Efter mötet började jag tyvärr känna mig hängig - igen. Sedan en månad tillbaka verkar jag ha något i kroppen, som inte riktigt vill bryta ut, men inte heller försvinna. Jag skippade därför alla asanas - och gjorde istället en lång, skön Yoga Nidra, en yogisk avslappningsövning, som jag varmt kan rekommendera!
