Efter gårdagens konversation med Nike Training Club, har jag tänkt mycket på det där med mål. Måste man ha mål? Och vad innebär mål egentligen?
Själv gillar jag inte att sätta upp mål. Jag har aldrig haft mål för min karriär, träning eller liknande. Jag gör det jag tycker är roligt här och nu, och sedan får en se vart det leder. Jag gillar att ta tillvara på ögonblick och leva för stunden; inte för morgondagen eller något avlägset mål.
Fast självklart handlar det om vilka sorts mål man sätter. När jag undervisar brukar jag prata om resultatmål, prestationsmål och processmål. Resultatmål är ofta svåra, eftersom de ligger utanför ens kontroll. Jag kan till exempel inte bestämma mig för att vinna Vasaloppet, eftersom någon annan kanske helt enkelt är bättre. Prestationsmål är lättare. Jag kan bestämma mig för att försöka åka Vasaloppet på en viss tid och träna för att göra det. Men inte heller det passar mig.
Om jag ska sätta några mål, så ska det vara processmål. Det är de enda mål som motiverar mig och forskning har också visat att de ofta är de mest effektiva. Ändå sätter vi dem alltför sällan, både i organisationer och i träningsvärlden.
Ett mål för mig skulle till exempel kunna vara att njuta av träningen under 2014 och träna sådant som jag tycker är roligt.
Ska jag vara lite mer utmanande, skulle jag lägga till att ett annat mål är att inte försöka förändra mig själv, utan vara nöjd med den jag är.
Tyvärr är träningsvärlden, speciellt den kommersiella delen, uppbyggd på motsatsen: nämligen att du inte duger som du är, utan att du ständigt måste förändra dig.
Just därför känns det faktiskt extra kul att ha som mål att inte förändra sig. Och det skrev jag också på Nikes hemsida.
PS I dag blev det ett tuffare yogapass, HardCORE Yoga with Weights istället för både ett yoga- och ett styrkepass. Två flugor i en smäll, alltså.
Själv gillar jag inte att sätta upp mål. Jag har aldrig haft mål för min karriär, träning eller liknande. Jag gör det jag tycker är roligt här och nu, och sedan får en se vart det leder. Jag gillar att ta tillvara på ögonblick och leva för stunden; inte för morgondagen eller något avlägset mål.
Fast självklart handlar det om vilka sorts mål man sätter. När jag undervisar brukar jag prata om resultatmål, prestationsmål och processmål. Resultatmål är ofta svåra, eftersom de ligger utanför ens kontroll. Jag kan till exempel inte bestämma mig för att vinna Vasaloppet, eftersom någon annan kanske helt enkelt är bättre. Prestationsmål är lättare. Jag kan bestämma mig för att försöka åka Vasaloppet på en viss tid och träna för att göra det. Men inte heller det passar mig.
Om jag ska sätta några mål, så ska det vara processmål. Det är de enda mål som motiverar mig och forskning har också visat att de ofta är de mest effektiva. Ändå sätter vi dem alltför sällan, både i organisationer och i träningsvärlden.
Ett mål för mig skulle till exempel kunna vara att njuta av träningen under 2014 och träna sådant som jag tycker är roligt.
Ska jag vara lite mer utmanande, skulle jag lägga till att ett annat mål är att inte försöka förändra mig själv, utan vara nöjd med den jag är.
Tyvärr är träningsvärlden, speciellt den kommersiella delen, uppbyggd på motsatsen: nämligen att du inte duger som du är, utan att du ständigt måste förändra dig.
Just därför känns det faktiskt extra kul att ha som mål att inte förändra sig. Och det skrev jag också på Nikes hemsida.
PS I dag blev det ett tuffare yogapass, HardCORE Yoga with Weights istället för både ett yoga- och ett styrkepass. Två flugor i en smäll, alltså.
