Tidig morgon. Hembakad dajmtårta och presenter i soffan. Falsksång. Glada, trötta miner. Sonen är nu 18 år!
Lite bortskämd är han allt, men så är han också mitt enda barn. Han fick körkort i present av pappan & mig tillsammans. Och så en ny dator av mig. Plus lite böcker och filmer. Pengar av mormor & morfar & farmor och fina tröjor av min kompis K.
Tyvärr blir det inte världens roligaste födelsedag. Hans lillebror, som är tio år, opereras på Karolinska i dag, så i eftermiddag ska han dit och hälsa på. Det är en jättestor operation, där lillebror ska ligga sövd i åtta-nio timmar. Pappan är förstås på sjukhuset hela dagen, så han kan inte fira artonårsdagen alls. Men sonen är förstående och tycker bara synd om sin lillebror.
Att leva i en "modern" familj har sina sidor. Sonens pappa har tre barn, med tre olika kvinnor, och är omgift med en fjärde. Sonen är mellanbarnet. Han har en äldre bror och så lillebror. Lillebror kom till under ett kort förhållande, som tyvärr överlappade med vårt, med en helknäpp kvinna. Hon är till exempel inte ens med sin son på sjukhuset, vilket är så absurt att jag knappt kan tänka på det. Hur kan man inte vara med sin tioåriga son när han gör en jättestor operation????
Jag har aldrig haft någon respekt för henne, och vi blev ruggigt osams för många år sedan, när hon drog in mig i deras vårdnadstvist, som hon - tack och lov - förlorade!
Själv tillhör jag dem som tycker att jurister inte ska blandas in i familjerelationer. Jag har varit arg och ledsen på min ex-man, men jag skulle aldrig komma på tanken att gå till domstol eller begära enskild vårdnad. Aldrig i livet.
Istället har vi försökt att samarbeta så gott det går. Sonen har visserligen enbart bott hos mig, men pappan bodde länge tvärs över gatan, så i princip träffade han oss båda två varje dag, utan att behöva flytta mellan oss. Det var verkligen den optimala lösningen!
I det stora hela tycker jag att livet har blivit bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag är så oerhört tacksam över att det blev som det blev. Under sonens första sju år, levde vi tillsammans, hans pappa och jag. Vi reste mycket, bland annat runt Australien, när sonen var fem:
Sedan följde ett par turbulenta år, då pappan fick lillebror och levde tillsammans med den här galna kvinnan, innan det lugnade ned sig och pappan flyttade in i lägenheten mittemot oss, med sin nya fru, som är toppen. Hon hade dessutom tidigare varit hans assistent och agerat extramamma åt sonen ända sedan han var bebis, så det var också en optimal lösning. Vi har en så bra relation att jag till och med var bjuden på deras bröllop.
Även om det inte blev en kärnfamilj, blev det alltså toppen. Jag har älskat att leva ensam med sonen och skulle inte ha velat ha det på något annat sätt. Vi har stått varandra väldigt nära och han har vuxit upp med att ta halva ansvaret hemma, vilket kommer att göra honom till världens bästa man! Han är en klippa på att städa, handla, laga mat, sköta hushållsbudgeten och leva jämställt!
Eftersom jag har förmånen att ha världens bästa jobb, har det också fungerat väldigt bra rent praktiskt. Jag har alltid kunnat arbeta korta dagar på jobbet och sköta resten hemifrån. När sonen var liten hämtade jag honom alltid tidigt på dagis och jag var alltid hemma när han kom från skolan; nästan som en hemmafru. Fast fri och oberoende.
Dessutom kunde vi resa massvis. Först mycket i Sydafrika, där jag hade ett projekt under några år. Vi hann både med safaris och en massa omvälvande resor ut i kåkstäder och fattiga områden. Såhär efteråt har jag förstått att dessa resor formade sonen - och hans medvetenhet - mer än något annat. Redan som nioåring var han oerhört medveten om orättvisorna i världen, och sedan dess har hans enda och stora intresse varit att göra världen bättre. Här vid Mandelas cell på Robben Island:
Parallellt hann han också med att vara mycket i Asien. Lite grann med mig, men mest med sin pappa, som framför allt arbetar mycket i Japan. En fördel med att vara skilsmässobarn är ju att man får resa dubbelt. På resorna i Asien låg fokus inte på fattigdom, men däremot utvecklades hans stora intresse för filosofi och religion genom mängder av tempelbesök och ritualer:
Vid sidan av Afrika och Asien, har det också blivit mycket Amerika. Jag har ju bott i både Canada och USA och har många vänner kvar, så nästan vartenda år har vi också varit där. Vi har tågluffat runt USA flera gånger och besökt sammanlagt 44 stater och vi har varit massvis i Montréal, hos vår "extended family", d v s hos mina bästa vänner, vars barn numera är sonens bästa vänner. Dessutom har vi så gott som varje sommar levt lyxliv hos vänner i the Hamptons, som en kontrast till de övriga resorna. I USA väcktes också sonens intresse för historia och politik:
Och så har vi förstås haft vårt älskade Gotland, hos mormor och morfar, så lite svenskt lantliv har det också blivit varje sommar.
Sonen är annars en riktig södergrabb. Född på SÖS, uppvuxen vid Hornstull och sedan Mariatorget. Tolv hela år på Södermalmsskolan (eftersom han började i en speciell förskoleklass redan när han var fyra) och nu gymnasium vid Skanstull. Bortsett från ett år i Kansas, har han aldrig lämnat Södermalm, vilket också gjort honom till den han är: medveten och tolerant.
Än återstår förstås många formativa år, bland annat på universitetet, men basen är nog redan formad. Och jag måste säga att den känns blev väldigt bra, vilket känns skönt, nu när han är myndig!
Lite bortskämd är han allt, men så är han också mitt enda barn. Han fick körkort i present av pappan & mig tillsammans. Och så en ny dator av mig. Plus lite böcker och filmer. Pengar av mormor & morfar & farmor och fina tröjor av min kompis K.
Tyvärr blir det inte världens roligaste födelsedag. Hans lillebror, som är tio år, opereras på Karolinska i dag, så i eftermiddag ska han dit och hälsa på. Det är en jättestor operation, där lillebror ska ligga sövd i åtta-nio timmar. Pappan är förstås på sjukhuset hela dagen, så han kan inte fira artonårsdagen alls. Men sonen är förstående och tycker bara synd om sin lillebror.
Att leva i en "modern" familj har sina sidor. Sonens pappa har tre barn, med tre olika kvinnor, och är omgift med en fjärde. Sonen är mellanbarnet. Han har en äldre bror och så lillebror. Lillebror kom till under ett kort förhållande, som tyvärr överlappade med vårt, med en helknäpp kvinna. Hon är till exempel inte ens med sin son på sjukhuset, vilket är så absurt att jag knappt kan tänka på det. Hur kan man inte vara med sin tioåriga son när han gör en jättestor operation????
Jag har aldrig haft någon respekt för henne, och vi blev ruggigt osams för många år sedan, när hon drog in mig i deras vårdnadstvist, som hon - tack och lov - förlorade!
Själv tillhör jag dem som tycker att jurister inte ska blandas in i familjerelationer. Jag har varit arg och ledsen på min ex-man, men jag skulle aldrig komma på tanken att gå till domstol eller begära enskild vårdnad. Aldrig i livet.
Istället har vi försökt att samarbeta så gott det går. Sonen har visserligen enbart bott hos mig, men pappan bodde länge tvärs över gatan, så i princip träffade han oss båda två varje dag, utan att behöva flytta mellan oss. Det var verkligen den optimala lösningen!
I det stora hela tycker jag att livet har blivit bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag är så oerhört tacksam över att det blev som det blev. Under sonens första sju år, levde vi tillsammans, hans pappa och jag. Vi reste mycket, bland annat runt Australien, när sonen var fem:
Sedan följde ett par turbulenta år, då pappan fick lillebror och levde tillsammans med den här galna kvinnan, innan det lugnade ned sig och pappan flyttade in i lägenheten mittemot oss, med sin nya fru, som är toppen. Hon hade dessutom tidigare varit hans assistent och agerat extramamma åt sonen ända sedan han var bebis, så det var också en optimal lösning. Vi har en så bra relation att jag till och med var bjuden på deras bröllop.
Även om det inte blev en kärnfamilj, blev det alltså toppen. Jag har älskat att leva ensam med sonen och skulle inte ha velat ha det på något annat sätt. Vi har stått varandra väldigt nära och han har vuxit upp med att ta halva ansvaret hemma, vilket kommer att göra honom till världens bästa man! Han är en klippa på att städa, handla, laga mat, sköta hushållsbudgeten och leva jämställt!
Eftersom jag har förmånen att ha världens bästa jobb, har det också fungerat väldigt bra rent praktiskt. Jag har alltid kunnat arbeta korta dagar på jobbet och sköta resten hemifrån. När sonen var liten hämtade jag honom alltid tidigt på dagis och jag var alltid hemma när han kom från skolan; nästan som en hemmafru. Fast fri och oberoende.
Dessutom kunde vi resa massvis. Först mycket i Sydafrika, där jag hade ett projekt under några år. Vi hann både med safaris och en massa omvälvande resor ut i kåkstäder och fattiga områden. Såhär efteråt har jag förstått att dessa resor formade sonen - och hans medvetenhet - mer än något annat. Redan som nioåring var han oerhört medveten om orättvisorna i världen, och sedan dess har hans enda och stora intresse varit att göra världen bättre. Här vid Mandelas cell på Robben Island:
Parallellt hann han också med att vara mycket i Asien. Lite grann med mig, men mest med sin pappa, som framför allt arbetar mycket i Japan. En fördel med att vara skilsmässobarn är ju att man får resa dubbelt. På resorna i Asien låg fokus inte på fattigdom, men däremot utvecklades hans stora intresse för filosofi och religion genom mängder av tempelbesök och ritualer:
Vid sidan av Afrika och Asien, har det också blivit mycket Amerika. Jag har ju bott i både Canada och USA och har många vänner kvar, så nästan vartenda år har vi också varit där. Vi har tågluffat runt USA flera gånger och besökt sammanlagt 44 stater och vi har varit massvis i Montréal, hos vår "extended family", d v s hos mina bästa vänner, vars barn numera är sonens bästa vänner. Dessutom har vi så gott som varje sommar levt lyxliv hos vänner i the Hamptons, som en kontrast till de övriga resorna. I USA väcktes också sonens intresse för historia och politik:
Och så har vi förstås haft vårt älskade Gotland, hos mormor och morfar, så lite svenskt lantliv har det också blivit varje sommar.
Sonen är annars en riktig södergrabb. Född på SÖS, uppvuxen vid Hornstull och sedan Mariatorget. Tolv hela år på Södermalmsskolan (eftersom han började i en speciell förskoleklass redan när han var fyra) och nu gymnasium vid Skanstull. Bortsett från ett år i Kansas, har han aldrig lämnat Södermalm, vilket också gjort honom till den han är: medveten och tolerant.
Än återstår förstås många formativa år, bland annat på universitetet, men basen är nog redan formad. Och jag måste säga att den känns blev väldigt bra, vilket känns skönt, nu när han är myndig!
