25 januari 2014

När drömmar blir sanna

Gårdagen inleddes med att jag äntligen hann med en fantastisk klass styrka för min absoluta favoritinstruktör, Adam - och det gjorde mig hög på endorfiner. Jag älskar verkligen hans klasser!

På eftermiddagen undervisade jag min nya masterklass. Det gav mig både ångest och lycka. Ångest över att jag inte har förutsättningar att vara en bra lärare; lycka över att klassen är så otroligt bra. Det var länge sedan jag hade så skärpta studenter; de är outstanding!

Och det är så vansinnigt kul med mångfalden. De kommer från alla håll; finans-, management- och marknadsföringsstudenter, humanister och räknenördar, kvinnor och män, av olika nationaliteter.

I går hamnade vi till exempel i spännande diskussioner om varför Kina har högre jämställdhet när det kommer till chefspositioner än exempelvis Tyskland och Sverige. De två kinesiska studenterna bidrog friskt och alla var nyfikna och bjöd till.

Jag är så otroligt tacksam över att jag har förmånen att få undervisa så fantastiska studenter!

På kvällen var jag på premiär på Operan. The Emperor. Jag älskade första akten, koreograferad av Örjan Andersson, men var lite mindre förtjust i den andra, av norska Jo Strömgren, som aldrig varit min favorit (jag drömmer fortfarande mardrömmar om hans fotbollsföreställning...). Handlingen var i och för sig bra och gripande, men för mig handlar dans så mycket om rörelse - och där var jag inte lika imponerad. Örjan Andersson, däremot, hade skapat en otroligt fin föreställning. Dessutom njöt jag - för andra gången den dagen - av mångfalden på scen.

Operan är annars ett märkligt ställe. Det var länge sedan jag var bjuden på premiär där, med bubbel och allt i pausen, men som alltid kände jag mig lite fel. Visserligen hade jag förstås många vänner där, men det finns också ett operaklientel som är så otroligt långt ifrån den jag är. Alla ansiktslyfta tanter, till exempel. Jag har ju aldrig trivts bland överklassen och de känslorna väcks till liv på Operan - hur fantastiska föreställningarna än må vara.

Tyvärr är klass den tråkiga sidan av kulturen. Bättre i Sverige än på andra ställen, förstås, men ändå.

Väl hemma fick jag en pratstund med min extremt företagsamma son. Förutom att gå i skolan, hade han hunnit besöka Proventus och diskutera sin kommande film om Israel samt prata med Sveriges riksdag, Sveriges Kommuner & Landsting, Moderaterna och Socialdemokraterna. Ett annat av hans många andra projekt är nämligen att ordna en Almedalsvecka för gymnasister.

Utöver det kandiderar han till ordförandeposten för Model UN på sin skola (även om han tror att han kommer att förlora, eftersom hans motståndare är en svart kvinna - och som vit man på en internationell skola kommer han aldrig att ha en chans mot henne) och till styrelsen. Och eventuellt, om han förlorar Model UN, till elevrådet. Dessutom funderar han på att själv engagera sig politiskt.

I dag får han dock lägga ned engagemanget. Det är nämligen städdag och städningen är ju hans ansvar. Jag tvättar och diskar, han städar och så delar vi på ansvaret för maten.

Själv har jag smitit till jobbet, eftersom jag har sjukt mycket att göra. Innan dess hann jag dock med en helt fantastisk yogaklass på Yogashakti. En Vinyasa Flow med Sandra, med fokus på magen, vilket var PRECIS vad jag behövde! Vi gjorde magmassage, massvis av coreövningar och framför allt rotationer - och efteråt var min mage så glad, så glad! Särskilt som vi avslutade med en lång meditation.

I ärlighetens namn är det precis det här jag behöver: konstnärliga upplevelser, tuffa träningspass, yoga och meditation samt intellektuella diskussioner med såväl studenter som sonen. Så enkelt är det.

Vad är det Disney har som slogan? "Där drömmar blir sanna"? Precis så upplever jag mitt liv när jag får förmånen att ta del av konst, träna, yoga, meditera, undervisa och umgås med min son!